hustru och pappa skulle dö af oro om de fingo veta att han tappat bort mig. — Hans hustru? Han är då gift or kusin? — och jag kände en börda falla från mitt hjerta. — Öch bosatt här i Göteborg. Hans namn är X.... Min far... — Hör 1.—. tll de deputerade från broderlandet? — afbröt jag. — Nej, men han har mången bekant bland dem och har valt detta tillfälle att helsa på sin brorson, samt tillåtit mig att få åtfölja. Ni vet ej hvilken god far jag har. — Hur skulle han kunna vara annat? — sade jag, men tillade omedelbarligen: — Ni bor på Stora Nygatan, n:o? — Alldeles! Ni vet min kusins bostad? — Nej, men jag anade eder. Jag kände en lätt ryckning i hennes arm och hon sade: Ni anade? Hur kunde ni det? Underliga menniska, hvem är ni? — Intet underlig alls. Men jag vågar icke ingå i några förklaringar. Kanske i framtiden ... Kommer ni på balen i afton? — Åh, det var en fråga! — Tillåter ni mig första valsen? — Så, är jag då redan uppbjuden?! Och pappa, som beredt mig på, att, obekant som jag