Göteborgsposten – 19 november 1864, sida 1

de mig med de vackra ögonen inom någon ruta fästas på vår firade trupp, landets mur, våra härdars väktare, österns förskräckelse och våra karlastora tiders pånyttfödare. Vi marscherade åter, och så upplöstes vår imponerande massa. Obetydliga, som atomer i rymden lunkade vi en och en genom de folkuppfyllda gatorna för att lägga af uniform och taga middag. Jag öfverhoppar här några timmar af den festliga dagen såsom frimmande för den episod, hvilken för mig gjorde honom till en verklig föreningsdag. Jag stod midti folkmassan på den stora, straxt invid staden belägna exercisplatsen, i dagligt tal heden kallad, för att åskåda det fyrverkeri, som der skulle afbrännas. Trängseln var oerhörd, hvarje frivillig rörelse omöjlig. Hela platsen, vidt och bredt omkring, var insenting annat än cen svart, kompakt massa. Man såg ej menniskor för idel folk. Bäst jag stod i afvaktan på signalen till det lysande skådespelets början, kände jag en liten mjuk, bopelsad qvinnoarm tränga sig under min, och hörde en ljuf, mild röst säga: Kom! Lad os söge en mindre paatrengende plads! Utan att svara, åtlydde jag denna önskan och lyckades verkligen, ehuru med mycken svårighet, att föra den obekanta till ett ställe