Göteborgsposten – 18 november 1864, sida 1

du hållit dig undan mig, sedan du kom hit, och jag har velat fördrifva tiden, men då jag ser tillbaka och tänker efter huruvida det varit mitt fel, tror jag att jag tryggt kan säga, att jag mera förorättats än jag förorättat. Lucy, när jag gatt bredvid henne, hur jag önskat, att det skulle varit du, och när jag talat med henne, har jag önskat, att din röst skulle svara mig. Vill du förlåta mig? Pörlata honom? Ja. Hennes hjerta svara, fastän hon ej talade sjelf. IIan lutade sig öfver henne i den tysta natten och sade: — Tro mig, Lucy, jag älskar dig så som få min kunna ilska. Jag föreställer mig denna framtid, då du skall vara min — min ilskade hustru, mitt hems ledstjerna; allt mitt hopp, min kärlek och mina önskningar äro koncentrerade i dig. Du förskjuter mig icke. Min älskling, du vill ju ej afslå min bön? Han lyckades att få veta, att hon ej afslog den. Och de tindrande stjernorna sågo ned på löften så ljufva och rena som de ljufvaste och renaste af dem, som upptecknats. — Lucy, vill du valsa med mig nu? sade han. Hon aftorkade sina sälla tanar, och när hon återkom med honom in i salongen, för att ställa upp sig med honom för dansen, skrattade hon högt. Kontrasten mellan denna stund och den, da hon gått ut, var så stor. Miss Helen Vaughan och den lille viscounten hvirflade förbi dem, och Frederick såg skälmskt in i Lucys ögon, och hennes ögonhår sänktes ned öfver de rodnande kinderna. i När de återkommo hem, var lady Jane Chesney an