Göteborgsposten – 18 november 1864, sida 1

Hon skulle gerna velat skjuta undan hans hand, springa från honom och svara honom spotskt, men det gjorde hon icke, ty hjertat lät ej besegra sig, och hennes starka sinnesrörelse förlamade hennes vilja. Hon skälfde som ett asplöf. Han lindade lätt sin arm kring henne och talade om sin kärlok, som ej längre skulle döljas. Han talte om för henne, huru innerligt han hoppats att erhålla hennes hand, och sade att han tegat hittills, blott emedan han fruktat, att tiden att tala ej varit inne. Lucy brast ut i tårar, öfvermannad af sina känslor och öfverlemnade sig åt stundens tjusning. — O, Lucy, hur kunde du låta detta moln komma mellan oss? hviskade han. Hur kunde du misstänka mi för trolöshet? Min älskling, låt mig tala öppet. Vi ha älskat hvarandra länge, och vi visste det begge, fast du kanske ej erkände det inför dig sjelf, men här, der Han, som vet hur varmt och troget jag vill älska dig, är vårt enda vittne, kunna vi afslöja våra innersta känslor. Lucy, jag säger dig, att vi ha älskat hvarandra. Hon svarade icke, men hon lät ansigtet ligga qvar invid hans värmande bröst. Den sällhet, som hennes drömmar förebildat, hade kommit. — Först i natt för tio minuter sedan fick jag veta, att man talat åtskilligt om mig, som stode jag i något förhållande till miss Vaughan. Lucy, jag svär dig, att jag ej med uppsåt gifvit någon anledning dertill; jag svär att jag icke älskat eller tänkt på att älska henne. Jag har visserligen varit mycket tillsammans med henne, emedan