Göteborgsposten – 17 november 1864, sida 2

Lady Greys ansigte var vändt mot hennes son. Hon hade dragit honom till sig, sedan hon gått från Lucy. Mrs Delcie hade då aflägsnat sig och Frederick stannade hos sm mor, för att lyssna till hennes hviskning. — Frederick! blott ett ord — för att lugna mitt oroade hjerta. Du är väl icke — du är väl icke på väg att förälska dig i Helen Vaughan? — Det tror jag icke att jag är, mamma. Svaret gafs lätt och gladt. Då han var så medveten af den kärlek, som var så djupt inrotad i haus hjerta, kunde han fritt skämta öfver den kärlek, man tillade honom. Men han märkte det uttryck af smärta, som modrens ögon fått. — Mamma skulle kanske icke gerna önska henne till svärdotter? hviskade han, alljemt skrattande. — Det erkänner jag, att jag icke skulle. — Nåväl, var lagn, min moder, Hur har ni kommit att tänka på det? — De säga, att hon är kär i dig, att du älskar henne. De säga, att du utsett henne till din hustru. — Jag är dem mycket förbunden. Hvilka äro de, som säga så? De, som äro här på balen, naturligtvis, svarade hon, badgästerna i Seaford. Frederick — — Mr Grey, valsa med mig, om ni icke redan bjudit upp någon. Afbrottet kom från miss Fanny Darlington. Hon var mycket ung och ansåg sig derför ha rätt att bete sig som