Göteborgsposten – 17 november 1864, sida 1

Mr Fredericks Greys blod sjöd och färgade hans panna karmosinröd. Han lade handen på Lucys arm, för att hålla henne qvar. — Jag bad dig först, Lucy. Hon ryggade undan, då han vidrörde henne, som om han kunnat smitta henne och sade: — Jag ber om ursäkt. Talade du till mig? — Jag bad dig att få dansa denna kadrilj med dig. Det är med mig du bör dansa den och icke med honom. — Om ni gerna vill dansa den, så fattas icke damer att bjuda upp, svarade hon med en ton, hvars köld och likgiltighet sårade honom. Der äro många, som vänta på er; se der miss Lake, miss Vaughan och miss Darlington! Välj en af dem. Hon gick från honom med kränkande stolthet, och en åskådare skulle sagt, med lugn likgiltighet. Men hvarje puls i hennes kropp slog af smärta, hvarje hennes hjertas fiber led at kärlek — af kärlek till Frederick Grey. Harmens rodnad betäckte hans ansigte, och han stod stilla ett ögonblick, kanske funderande på om han skulle ställa till en scen och skuffa undan den lille viscounten, eller om han skulle finna sig i sitt öde. Derpå gick han till Helen Vaughan och bjöd upp henne till kadriljen. De I ställde sig midtemot viscounten och Lucy. Lady Grey satt emellan grefvinnan af Oakburn och mrs Delcie. Den senare, hvilken var en af dessa odrägliga personer, som aldrig kunna lemna andra i ro utan blanda sig beständigt i deras angelägenheter och som hade ögon I j i I