Göteborgsposten – 16 november 1864, sida 3

Målet remittterades till rådhusrätten. Carolina Schäman återfördes i cellfängelset. — Direktören för cellfängelset hr T. F. Levander hade i poliskammaren anmält att han redan i Lördags förmått gasarbetaren Johan Andersson, häktad för misshandel af drängen Simonson, att erkänna detta sitt brott. Med anledning häraf hölls i går enskildt polisförhör med Andersson, hvilken dervid vidhöll sitt erkännande. A. berättade att han fått bref från qvinspersonen Maria Andersdotter, med hvilken han sammanbott, kort ester det att hon d. 28 Oktober intogs på stadens sjukhus Hon förklarade i brefvet att hon trodde sig få åata julgröten på bemälde etablissement. Med anledning häraf hade A. önskat tala med henne för att få veta, om han fortfaraude skulle hyra det rum de innehaft, och flera gånger infunnit sig vid sjukhuset för att få träffa henne. Simonson nekade dock beständigt att släppa in honom, och då A. en gång begärde att få tala med kommissarien Göthe, i hopp att denne skulle vara medgörligare än den moderne Cerberus, Simonson, svarade denne att hr G. ej befann sig hemma, något som A. trodde sig veta ej vara sannt. Mindre lycklig än Orfeus fick A. sålunda alldeles icke råka sin Eurydice, oaktadt han sökte muta S. med att bjuda honom på en snapps och ett glas öl, hvilket S. afslog. Detta afslag förolämpade A, som förut var retad öfver att se portarne till omnämnde ställe så obevekligt stängda. Aftonen d. 4 November råkade A. lykttändaren Pettersson tvenne gånger. Senare gängen var A. mycket beskänkt af på krogarne intagen förtäring. Han föreslog då P. att följa honom till sjukhuset, der han uppgaf sig ha en bekant. P. följde med. Något tal om att skada Simonson förekom då icke dem emellan, och A. tänkte sjelf alldeles icke derpå. Då de kommo fram, och Simonson öppnade samt ånyo vägrade att släppa A. in, blef A. till följe af ruset så ursinnig att han icke visste hvad han gjorde. Han förnekade bestämdt att ha haft knifven uppe, förrän i samma ögonblick han begick brottet. Något tydligt minne af förloppet hade han dock ej, men han erinrade sig att han sprang omedelbarligen sedan gerningen skett. I en tvärgata stannade han för att invänta Pettersson, men då denne icke syntes till gick han vidare hem. P:s uppgift att A. skulle haft en sten i fickan förnekade han på det bestämdaste. Han hade visserligen tagit upp några jordstycken från gatan och, säsom P. uppgifvit, kastat efter en liten hund, men det var allt. Första underrättelsen om den skada han åstadkommit fick han först följande dag, då Maria A. åter blef utskrifven från sjukhuset. Han hade då redan vid middagstiden köpt sig en ny knif, och när Maria frågade honom hvar han gjort af sin knif, visade han henne denna. Hon gjorde dervid ingen anmärkning. Påföljande måndag råkade han Pettersson, då denne var sysselsatt med att tända lyktor. P. frågade honom då: Hvad gjorde du i fredags? Då A. härpå svarade, att han ingenting gjort, yttrade P. Jo du bar dig dumt åt, och jag vill gerna tala med dig derom. Var emellertid tyst så blir det ej farligt. De stämde möte till kl. 7 samma afton, men P. infann sig ej. Orsaken hvarföre han afslipat, (eller, som han sjelf uppgaf, affilat) bladet på knifven förklarade han fortfarande ha varit den att han, då han skulle utdraga en skruf med knifven, skadat dess egg. Han hade ej vidtagit nämnde åtgärd för att få bladet smalare och således knifven lik den han vid brottets begående förlorat. A. syntes vid detta förhör vida böjligare till sinnes än vid det förra. Det fräcka leendet hade försvunnit från hans läppar, och han omtalade allt med, såsom det tycktes, fullkomlig uppriktighet. A. fritog helt och hållet P. för all delaktighet i våldet, men om man får antaga att den förre riktigt återgifvit P:s på måndagen fällda yttranden, synes det att denne förtjenat ingenting mindre än den belöning hvarpå han vid det första förhöret i poliskammaren gjorde anspråk. A:s bekännelse skulle intagas i det vid förra ransakningen förda protokollet. Han återfördes i cellfängelset. — — öp— QA — —H—