Göteborgsposten – 16 november 1864, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 13 November. Sällan hafva väl sorgens och saknadens tårar flutit så innerligt och uppriktigt som vid den graf, hvilken famnade i sitt sköte mamsell Lotten Wennbergs stoft. Lotten Wennberg var en person här, som högt värderades af en stor mängd menniskor och hade att glädja sig åt månget fast vänskapsband, de fastaste egde hon dock kanske bland sina fattiga vänner. Lotten Wennberg var en rask, fryntlig gumma — man kan ju tillåta sig att så kalla en gammal mamsell — med godheten tecknad i sitt intelligenta ansigte. Hon var ej rädd om stegen, som man säger, utan stretade i ur och skur till Nytorget eller Södermanlandsgatan, till Nya Vägen eller Surbrunn, med ett ord till de fattigaste delarne af vår hufvudstad. städse för att skänka hjelp och tröst åt den på plågans läger qvidande, åt den i elände och fattigdom försjunkne. Detta var hennes lefnads ädla uppgift, en stor och svår uppgift i sanning, men hvilken hon fyllde på ett sätt som tillskyndade henne allas högaktning och beundran. Lotten Wennberg hade haft en liten förmögenhet — omkring 25,000 rdr säger man — denna förmögenhet hade hon skänkt bort i mindre portioner åt nödställda likar, hvilkas behof hon dock först pröfvat vara verkliga. En tattig som: begärde hjelp och kunde förevisa ett litet in