sifver, att dennes ställning 1 frågan ihgåtundaåd. ir så klar och distinkt som den borde vara. häro Anmärkningsvärdt anses vara,j att kejsar Napoleon kallat till sig i Compiögne sin ge-ttolis sandt i London, Latour dAuvergne. Drouyn de Lhuys sjelf säges vara till sin helsa något angripen — måhända skall kejsaren finna denna omständighet så ömmande, att han skall öfvertala sin gode utrikesminisler, att ej vedervåga sitt lit på sin krångliga portfölj. Emile Barrault, ett af de bästa hufvudena inom St. Simonismen, har nyligen utgitvit en bok i Paris, kallad Le Christ, diasogues thåologiques entre des gens du monde, hvilken gör stort uppseende. Vetenskapsmannen Gustave Flourens, som varit föreslagen till en profession i College de France (i Paris), har ej emottagit denna plats, derföre att, såsom han säger, han icke ville inskränka sig till att i Collge de France ställa vetenskapen i traditionens tjenst. Italiens deputerade kammare hade d. 8 d:s sammanträde, dervid den nyss afgängne utrikesministern Visconti Venosta tog till ordet, för att närmare angifva karakteren i deså at honom förda underhandlingar om septemberkonventionen. Septemborkonventionen erbjnder, sade han, en gemensam basis för den lojala öfverenskommelsen mellan båda länderna; hufvudstadens förflyttning deremot är en uteslutande inre angelägenhet; det kabinett, hvartill tal. hörde, hade dock tillgripit denna förflyttning, för att underlätta förhandlingarne; för öfrigt går karakteren i de ingångna törpligtelserna i god för att båda regeringarne ömsesidigt erhålla fria händer i oförutsedda fall; Italiens ära och fördel kräfva ett redligt utförande af fördraget i afseende på det stora experiment, som skall börja, så snart påfliga regeringen åter föreatts i normala förhållanden. Detta experiment skall, hoppas man, leda till en öfverenskommelse mellan l2 Kyrkan och Italien. Dessa ord och isynnerso het den passus, som vände sig om det storasge experiment som skulle göras med Rom, väcktel m lifligt bitall inom deputerade kammaren. g. I Wien har utkommit en officiös broschyrs mi angående Österrikes framtid. Det. heter deri, åt att Österrike icke är isoleradt; att dess vän-Jh. skap tvärtom sökes från alla håll, att Österri-d ke förenar vänskap till Preussen med trohet : mot förbundet, och att Septemberkonventionen ej är hotande för Österrike. Slutligen förordar broschyren en neutral hållning gentemot Italien, en kongress ad hoc för allmän afväpning och undvikande af alla specialallianser, för att bevaka Österrikes intresse som europeisk bemedlare. — Att Österrike nu vill kongress och allmän afväpning, betvifla vi icke, alldenstund det sjelft måste för sin bankrutterade ställnings skull afväpna; men om de öfriga makterna skola vara nog beskedliga att nu till dess fromma uppfylla dess önskan, är icke så alldeles säkert. Österrike har två färska synder på sitt samvete: dess delaktighet i Rysslands och Preussens grymma undertryckande af polska upproret samt i röfvaretåget mot Danmark. Österrike liknar mördaren, som efter brottets begående bäfvar förs! följderna deraf och lofvar att aldrig göra så mera, om man denna gång vill låta honom su vara ostraffad. Men liksom staten i hänsyn till en sådan ogerningsman bör förskaffa sigs! garanti genom att bemäktiga sig hans personli och ändra hans brottsliga sinnelag, är det äfven det fria europeiska samfundets pligt att). skaffa sig garanti för att Österrike verkligen sig omvänder och bättrar och ej vid första lägliga tillfälle återfaller i sin synd. Denna garanti är Venetiens uppgifvande till Italien och en försoningspolitik i afseende på Polen. Skall österrikiska regeringen ha tillräckligt moraliskt mod att underkasta sig dessa vilkor? Det är knappast troligt, isynnerhet som broschyren dessutom ganska otvetydigt angifver, att Österrike hädanefter vill förbehålla sig fullkomligt fria händer. Under det konstitutionela system, som nu råder i Österrike, finnas på papperet alla möjliga garantier, men i sjelfva verket råder samma despotism som i Metternichs dagar; det är den gamla österrikiska såpbubblan med ny färgskiftning. Ett bevis härpå är ett våld mot presstriheten, som nu begåtts och gör ej ringa uppseende, derföre att man vågat framställa anmärkningar mot embetsmännen. Utgifvaren af Medicinsk Veckoskrift i Wien, d:r Leop. Wittelshöfver, hade af filan tropiska skäl funnit sig föranledd att undersöka det österrikiska fängelseväsendet, hvarom många klagomål nått hans öra, och för att vara säker om sin sak, besökte han sjelf fängelserna. Resultatet af dessa undersökningar meddelade han i en del artiklar i veckoskritten, och dessa blottade isynnerhet tvenne straffanstalter för qvinliga förbrytare, hvilka stå under en nunneordens bestyrelse. De ifrågavarande artiklarne hade ej väl sett dagens ljus, förrän redaktören blef åtalad för att ha nedsatt offentliga myndigheters åtgö2 -. — oo — — — C— ——p4 — — Ph sh