Hon kom in; det stolta uttrycket, som blifvit hennes vanliga, var särdeles iögonfallande, hennes matt gröna sidenklädning frasade och glänste, och hennes hvita chautilly-slöja var kastad tillbaka. Jane kunde straxt sc, att hon var förargad öfver något. Hon var numera ofta förargad. Jane vidhöll sitt gamla beslut, att aldrig sätta sina fötter inom mr Carltons dörrar, och blott då Laura kom på besök till henne, voro de begge systrarne tillsammans. Laura satte sig på den närmaste stolen, i det hon kastade sin eleganta spetsparasoll på bordet och sade: — Jane, hvad jag önskar, att du lät mig få Judith! Dessa ord uttalades, utan att hon gjorde sig besväret att helsa. När Laura var vid dåligt lynne, var hon lika litet höflig som hennes far, sjömanscarlen, varit. Jane såg förvånad på henne. — Låta dig få Judith, Laura! Hvad menar du med det? — Den der Stiffing höll på att göra mig rasande i morse genom sin dumhet, svarade Laura med afseende på sin kammarjungfru, och om jag blott kunde få någon annan i stället för henne, skulle hon flytta redan i dag. Kan du tro, Jane, kan du verkligen tro, att hon skickat min vackra guldfärgade långschal till färgaren. — Hon måste ha gjort det af misstag, anmärkte Jane. — Men bevara mig väl, måste man icke vara ett dumhufvud, for att begå ett sådant misstag? genmälte Laura. Jag bad henne skicka min bruna långschal till färgaren, och hon säger, att hon trodde att jag mente min guldfär