— Jag har mycken lust att följa med dig; jag är säker på att lady Oakburn såg gerna att jag kom. — Men jag blir der en månad. — Hvad gör det? — Mr Carlton skulle kanske icke tycka om att du blef så länge borta. — Tror du jag frågar efter hvad han tycker om? frågade Laura, i det hennes ansigte fick ett uttryck af bittert trots. Men jag reser icke dit; jag skulle saknalkapplöpningen, som blir här. Södra Wennock var neml. nu en stad, der man roade sig och hade egen årlig kapplöpning, hvaraf ingen njöt mer än lady Laura Carlton. Kapplöpningen förde till staden några af grefskapets anseddare familjer, och Laura var då i sitt element och höll öppet hus för dem. Hon tog ett kallt afsked af Jane, ty hon var nyckfull som vinden, och hon ilade ut till vagnen med utskjuten underläpp. Af lady Lauras ofvananförda anmärkning kan läsaren sluta, att det husliga solsken, som fordom spridde sig öfver mr Carltons och hans hustrus dagliga lif, hade upphört. Laura hade kanske varit lyckligare, om hon haft några barn; men sedan hennes lilla dotter dog straxt efter sin födelse, hade hon varit barnlös. Hon skulle varit lyckligare i det antydda fallet, omedan hon då skulle haft någon sysselsättning — något giltigt intresse att fästa sig vid. Men hennes förhållande till sin make skulle troligen varit detsamma, och detta förhållande var icke godt, på det hela taget.