Men sju år hade förflutit, utan att något sådant spår visat sig, och sju år förekomma som en lång lifsperiod vid lady Jane Chesneys ålder. Tecken till bekymmer sågos ej mer på hennes ansigte; det var lugnt och mildt och Jane Chesneys lugna lif hade ännu sina njutningar. Dermed vill jag ej ha sagt, att ej små tillfälliga ledsamheter stundom förekommo; jag vet ingen, som undgår sådana. Just på denna morgon tycks något sådant oroa Jane, der hon sitter i sitt svala och skuggrika förmak inom hvilket solens strålar tränga först vid middagstiden. Ett bref med Seafords poststämpel har kommit till henne. Det är från grefvinnan af Oakburn, och dess innehåll oroar henne, då nu hennes ljuslätta panna böjes öfver det för tjugonde gången. Lady Oakburn hade skrifvit till henne några dagar förut och inbjudit henne att komma och stanna hos dem vid Scaford. Jane afslog det. Hon kände sig ej då hägad att resa bort, skref hon, men skulle kanske, om alit stod väl till, passera julen hos lady Oakburn i London. Janes forna motvilja för grefvinnan hade alldeles försvunnit; hon värderade henne mycket, och de voro särdeles goda vinner. Hon afsände brefvet, hvari hon afslog bjudningen, men denna morgon hade hon fått ett nytt bref från grefvinnan, innehållande en kort men ifrig anhållan, att Jane skulle komma till Seaford. Kom straxt hit för all del, kära lady Jane. Jag ber er derom för Lucys skull. Hon är alldeles frisk, men jag vill rådfråga er rörande henne i ett hänsconde. (Forts.)