rade Clarice, hade försvunnit, ehuru icke på samma sätt som Clarice. Mrs West bodde cj mer vid Gloucester Terrace; hon bodde i en stad på kontinenten för sina barns uppfostrans skull. Hennes man var hos henne; han hade haft tur som affärsman och förväfvat en betydlig förmögenhet tidigare än de flesta och hade (kanske klokt nog) dragit sig från rörelsen. Jane hade derföre icke sett någon af dem, sedan hon ett par dagar efter lord Oakburns död samtalade med mr West. Clarice Chesney var alltjemt förlorad; hennes öde var en af de gåtor, som förekomma i denna verld, och tidens läkande vingar hade fläktat öfver Janes hjorta och hennes ångest och sorg tillhörde nu det förflutna. Det är sannt, att hon stundom öfvorfölls af en förfäran liknande den, hvaraf vi stundom gripas, då vi vakna om morgonen. Allt det förfärliga föresväfvade henne då — Clarices besynnerliga försvinnande, den hemska drömmens klart framstående detaljer, den pinsamma väntan, hvaraf hon och carlen plågats, under det att de sökt efter Clarice, och då mindes hon också, hur allvarligt hon lofvat sin far att göra sökandet efter Clarice till sitt lifs förnämsta uppgift. I dylika ögonblick frågade hon sig sjelf, om hon uppfyllt detta löfte. Men hon såg verkligen icke hur hon skulle kunnat handla på annat sätt, ty vid den omnämnda tiden hade alla medel att efterforska henne användts. Skulle något spår af Clarice visa sig, om ock blott den mattaste skugga af ett sådant, så skulle Jane uppträda med all kraft och söka uppdaga hemligheten. En röst inom henne hviskade stundom, att den tiden skulle komma.