Göteborgsposten – 11 november 1864, sida 2

sat henne det uppdraget, att erinra mr Grey om öfverenskommelsen. Hon sjelf följde långsamt efter denna flicka. När Frederick såg sig om, nalkades hon. Barnet eprane tillbaka till sina sandkakor, och Helen sade. Det generar er kanske nu, mr Grey? — Visst icke. Jag skall beledsaga er med nöje. De begge unga damerna stodo och sågo på hvarandra väntande — såsom det förekom honom — en presentation. Han visste, att den omständigheten, att miss Vaughan var en generals dotter gjorde det passande, att han presenterade henne tör Lucy, och han sade: — Miss Vaughan, lady Lucy Chesney. Tvenne kalla främmande nigningar följde härpå, och ceremonien var förbi. (ijeueralens dotter var den, som först talade. — Icke miss Vaughan utan miss Helen Vaughan. Jag har en äldre syster. Hon befann sig ej väl och stannade derför qvar i Montreal, för att sedan komma efter. Montreal? Vonghan? Dessa ord anslogo en nästan glömd sträng i Lucys minne och kommo henne att tänka på en miss Beauchamp, som rest ut till Montreal för att vara guvernant der, och som icke varit Clarice. Men hon anspelade icke derpå genom nagon anmärkning eller fråga; den unga damens stolta ansigte behagade henne icke. Och måhända tyckte hon också illa om hennes förtroliga bekantskap med Frederick Grey. Några få kallt höfliga ord vexlades, och derpå följde åter tvenne styfva helsningar. De unga damerna skiljdes