Göteborgsposten – 11 november 1864, sida 2

åt, och miss Vaughan gick bredvid Frederick Grey bortåt staden. — Jag tycker icke det minsta om henne, tänkte Lucy i det hon vände sig bort. Jag undrar hur länge Frede rick har varit bekant med henne. På ett lugnt ställe, afsides från de öfriga, satt lady Oakburn. De sju åren hade gått lätt öfver henne, och hon såg nästan lika ung ut, som då den förtjuste earler friade till henne och var ännu ståtligare än då. Det hade kanske varit ett vågstycke, men det slog väl ut; det finns knappt en bland tusende styfmödrar, som kan jemförat med lady Oakburn. Bredvid henne satt en mrs Delci, son störtat upp för att göra anspråk på bekantskap med henne så snart hon fått höra hvad Frederick Grey sagt om hen nes dervaro. Bekantskapen var mycket obetydlig. D. hade träffats ett par gånger i stora sällskaper i hufvud staden, men det är icke ofta man far tillfälle att visa sinvänner på en badort, att man är bekant med en grefvinna Mrs Delci tycktes böjd att slå sig till ro och höll redar på att inviga lady Oakburn med ställningar och förhållan den på stället. — Du ser trött ut, mitt kära barn, utropade lad; Oakburn, när Lucy kom till henne. Kanske du vill gi hem? — Jag är icke alls trött. Men om Frank springe omkring på det sättet, blir han det nog. — Det gör honom godt, svarade lady Oakburn. Di vet hvad sir Stephen säger — att vi svepa honom in lavendel.