Göteborgsposten – 11 november 1864, sida 1

burn för något öfver en vecka sedan: Åres ned till Seaford! Gossen, lille Frank, var sjuklig, och hans mor var naturligtvis mycket orolig för honom. Han hade ärft sin fars bestämda vilja och sin mors mörka präktiga ögon och hennes sunda förstånd. Det finns intet skäl att vara orolig för honom, brukade sir Stephen säga, han blir nog stark med tiden. Men lady Oakburn var orolig i detta hänseende, och sir Stephen hade detta år ordinerat en resa till Scaford för gossen, utan att ana att Lucy Chesney och hans son skulle bli särdeles förtjusta öfver detta. Lady Oakburn anade det icke heller, ty de hade begge varit fullkomligt blinda för den böjelse, som slagit rötter, för att så säga midt för deras näsor. Man säger, att majbaggar äro blinda, men min och qvinnor äro mycket blindare. Han kom emot henne och räckte henne handen och hennes kinder glödde af den skönaste purpur, när han lutade sig öfver henne, för att hviska något. Orden voro mycket vanliga, och man kunde ej se någon anledning till hennes rodnad och hans ljufva hviskande ton. Deras älskog hade ännu icke kommit till förklaring. — Du sade, att du icke skulle komma hit i dag, Lucy. — Jag trodde, att vi icke skulle det. Mamma sade, att det skulle bli för hett, men hon har ändrat sig. Vi fingo i morse en biljett från sir Stephen. — Såå! Hvad var det om? — Han har erhållit upplysningar om de der tyska