Göteborgsposten – 10 november 1864, sida 2

— Vet ni, jag kan icke fortsätta det. Jag arbetar på det under lady Greys ledning ooh vet ej hvad jag nu skall virka. Om jag visste, att mamma icke hade någo emot, att jag gick ensam på gatan, skulle jag gå dit dei ni bor och fråga henne. Mår hon bra nog att mottuga besök? frågade den unga flickan hastigt. — Ja, det gör hon visst. — Jag tror, att jag då går och begär råd af henne. Det är så ledsamt att nödgas vänta. Dessutom har jag grufligt brådtom; det är en bröllopspresent. — Jag kan säga er, hur ni skall göra, om jag får lof, inföll Augusta Lake. Ni behöfver derför alls icke besvära lady Grey. Helen Vaughan skakade tviflande på hufvudet. — Men om ni då lär mig galet? — och om jag då får repa upp det. Nej, jag vill hellre vända mig till lady Grey, som hittills visat mig. Skulle det vara att besvära henne för mycket? Tvärtom. Jag tror att min mor skulle bli glad, om ni kom till henne, svarade han. Dessa enformiga förmiddagar, då hon icke kan lemna soffan, roar det henne ofta, då hon kan få något besok. Helen Vaughan steg upp, men aflägsnade sig icke; hon stod stilla liksom törsjunken i fundering. — Jag vet knappt, hur jag skall göra, sade hon; mamma tycker alltid så illa om att vi gå ensamma på gatorna. Augusta Lakes läpp kröktes till ett hånleende, och hon gjorde sig ej mödan att dölja det.