ligga i Seaford, åka ut dagligen. Hvad du har blifvit enfaldig, Mary Miller! Mary Miller, som gerna på sitt lugna sätt retade miss Vaughan, svarade : — Vagnen var vacker. — Man kan få vackra vagnar hos åkarne, om man betalar sex shilling i timman för dem, sade miss Vaughan spotskt. — Det kan man, sade Mary Miller. Men den vagn, hvari de åkte, var icke hyrd. Betjenten hade pudrad peruk och käpp med guldkrycka, och på seltygets silfverplåtar och på sjelfva vagnen sågs en krona. Hade miss Miller sagt, att på seltyget och vagnen funnits en krälande drake, skulle hon icke väckt mera förvåning. — En krona! utbrusto de unga flickorna. — En carls krona. Om hon, såsom man kan antaga, är en earls dotter, skulle det vara under hennes värdighet att dansa här, der hon kunde komma att valsa med hvilken londonsk kontorist som helst, som betalat sin afgift och gått in — hvad än ni må invända deremot, miss Vaughan. — Det var besynnerligt, att jag icke märkte dem i går afton, anmärkte miss Vaughan. — De stannade icke länge, sade Fanny Darlington; det såg ut som om de kommit, för att se sig om, och icke för att stanna. Han följde dem ut, men kom tillbaka; han tycktes vara nära bekant med dem.