han bjöd upp henne, men hon sade nej, och tillade, att hennes mamma ej ville att hon skulle dansa. Då vände han sig till Juno och frågade om det var sannt — — Det var en Juno med fult ansigte, hvad man än må säga om siguren — — Kan jag icke få tala ut? Juno sade ja och tilllade, att hon tyckte det var bäst, att flickan — jag kunde ej höra hvad hon hette — icke dansade med honom, emedan hon i annat fall ej skulle kunna afslå andra uppbjudningar. — Det är väl några city-menniskor af andra klassen, som vilja göra sig förnäma och låtsa, som om societeten här icke vore god nog åt dem. — Nej, de se icke ut som sådana, utan helt annorlunda, sade lugnt en ung flicka, som dittills tegat. Jag tror, att de äro förnäma och ej sådana, som vilja göra sig det. — Prat! ropade miss Lake. Hur vet du något om dem, Mary Miller. — Jag förstår att bruka mina ögon och observera lika så väl som ni — det är seken. Ni såg ju det barnet, som kom ut rå stranden i går morse med en sköterska och en gammal svart betjent. — Ja — än sen? — På eftermiddagen såg jag henne — den unga damen — åka omkring med samma barn, svarade miss Miller. Jag tror att de äro personer af högre stånd. — Hvarför tror du det? frågade Helen Vaughan häftigt, som om anmärkningen förargat henne. Alla, som