— De äro väl hans patienter, ropade miss Lake. Läkare ha alltid — — Tyst, Augusta! här kommer han. Fråga honom icke hvad de heta. En lång, smärt man nalkades gruppen. Han hade verkligen, såsom miss Vaughan yttrat, ett distingueradt utseende. Det tankfulla uttrycket i hans intelligenta. och genom sin intelligens så sköna ansigte gjorde att den tjugofemårige mannen såg något äldre ut än han var. Men hvarken hans ståtliga figur eller hans vackra ansigte hade gjort honom så allmänt omtyckt; skälet dertill låg i hans behagliga sitt att vara. Det var lugut och i hög grad belefvadt; hans tankar och hans hållning voro en gentlemans, och derjemte hade han denna öppenhet och denna intagande höflighet, som i så hög grad vinna popularitet och som ej kunna antagas af personer, som ej ega dem. Läsare, gissar du hvem han är? Han är dig icke obekant. I honom återser du den Frederick Grey, som var en så häftig gosse, men Frederick Grey sedan han blifvit man. Stephen Grey hade haft märkvärdig tur i sina sträfvanden, sedan vi sågo honom sist. Han hade stigit högt, och det skulle förekommit ännu utomordentligare, om det ej skett gradvis, om ej den ena framgången fört till den andra. Det var ej mer än åtta år sedan han var läkare af andra rangen i Södra Wennock, en anspråkslös doktor, som sjelf tillredde de medikamenter han ordinerade, oeh nu var han sir Stephen Grey, baronet och lifmedikus.