Göteborgsposten – 8 november 1864, sida 2

resan. Mr Carlton älskade henne ännu, och han hade saknat henne under hennes frånvaro — Du har varit tretton dagar i Pembury och London, sade han. Och jag, som har längtat alla dagirne och trott, att de aldrig skulle ta slut. — Ingenting kan jemföras med hemmet, nir allt kommer omkring, sade Laura. Och — ack Lewis! ingen kan jemförus med dig. Vi stannade öfver begrafningen och — och — hörde testamentet läsas. Hur är det beskaffadt? frågade mr Carlton. Du ir förmodligen nu så rik, att vi stackars ofrälse knappt kunna våga röra dig med en lång stång. Laura satt framför brasan med fötterna på kamingallret, och mr Carlton lutade sig smekande öfver henne. Men nu sprang hon plötsligt upp och vände honom ryggen, låtsande sysselsätta sig med några småsaker, som lågo på ett sidobord. Hon var inom sig öfvertygad, att hvad hon hade att säga skulle plåga honem. -— Laura, fortfor han, jag förmodar, att du ärfver tio eller tjugotusen pund. Enkegrefvinnan har väl lemnat dig tiotusen, kan jag tro. Jag öfverlade, huru jag skulle kunna framställa det för dig på bästa sätt, men jag kan icke göra det. Jag skall säga dig det värsta på en gång, ropade hon svängande sig om, så att hon stod ansigte mot ansigte med honom. Jag är gjord arflös. ( Forte Y