Göteborgsposten – 5 november 1864, sida 2

att Vara, som var henne så välbekant. Ton och sätt voro visserligen icke oartiga men hastiga och bestämda. — Jag ir mr Carlton. Hvad önskar ni? — Jag är kommen hit, för att tala med er, sir. Jag har rest ända från West-end för att råka er. Mr Carlton såg på vagnen. Han såg earlens krona på den, han såg den medföljande betjeningen i det vackra livreet, ty den hade cj ännu anlagt sorgdrägt. Men mr Carlton hyste, på det hela taget, icke någon synnerlig respekt för earlar, och han ansåg hästar och vagnar endast som nödvändiga tillbehir för de rikas trefnad. — Då gör det mig: ondt, att ni kommit denna timma — det är hela saken. sade han. Jag mottar icke patienter sedan klockan slagit tre, och den slog tre för två minuter sen som ni kunnat höra från kyrkan derborta. Om jag bröt regeln en gång, kunde man vilja, att jag skulle bryta den alltid. Om ni vill komma i morgon kloc an — Jag är icke en patient, afbröt Laura. — Icke en patient? Hvad är ni då? — Jag är er sons hustru, sir, lady Laura Carlton. Mr Carlton röjde ingen förvåning. Han såg på henne ett par minuter, utan aft hans lugna ansigte undergick någon förändring. Deretter bjöd han henne artigt armen och förde henne till huset. Han skulle ha vägrat att släppa in äfven den mest inbringande patient denna timma, men han släppte in sin svärdotter. Han förde henne in i ett rum i första våningen, en matsal, enligt hvad man kunde märka. Det var mörkt och dystert och försedt med tunga karmosinfärgade sammets