Göteborgsposten – 5 november 1864, sida 2

———————7—7——7——7— Från Utlandet. De österrikiska tidningarne sysselsätta sig, såsom naturligt är, mycket med ministerombytet i Osterrike. Hvad man synes vara ense om, är att detta ministerskifte ej betyder nå gon väsentlig törändring i den österrikiska politiken i Italien. Snarare törmodar man att detsamma skulle betyda en omkastning i Österrikes traditionella politik inom Tyskland. men man frågar sig i allt tall huruvida ministörförändringen tör denna händelse skulle varit behöflig, då osvikliga tecken antyda att ätven grefve Rechberg uppfattat nödvändigheten att inträda på denna bana. — En tidning, Presse, hoppas dock att grefve MensdorfttPouillys tillträde till utrikesministerportföljen betyder en fullständig systemförändring. Tidningen resonnerar sålunda: Då Englands isoleringspolitik så godt som beröfvat landet en historisk bundsförvandt, då Piemont hotar oss i söder och Preussen bereder oss måhända ännu betänkligare faror i norr, måste det blifva vår politik att komma på god fot med de andra båda stormakterna. Ett godt förhållande med Frankrike skulle skydda mot angrepp från Italien och ett liknande med Ryssland skulle göra oss lugna för angrepp från — andra håll. Det är ej omöjligt att stå i ett godt förhållande till båda dessa stater. Några blad framhålla såsom en bland andra glädjande omständighet, att grefve Mensdorff-Pouilly är kusin till drottning Victoria. Huru olika detta ministerskifte än må blifva bedömdt, tyckes dock detsamma i allmänhet betraktas gynnsamt. Att man likväl ej eger någon rätt fast grund för sitt omdöme bevisas deraf, utt såväl liberala tyska blad, som rent af absolutistiska prisa detsamma, ehuru naturligtvis af helt olika skäl. Bland de förra bladen må räknas Ost-Deutsche Post, hvilket såsom en stor fördel framhåller att den nye utrikesministerns, grefve Mensdorft-Pouilly, politik ej skall blitva en så nervös obeständig, i hvarje ögonblick sin ståndpunkt förändrande som den Rechbergska. Det heter visserligen att grefve Mensdorff skall stå i godt förstånd med Petersburg, men det synes oss som skulle hans ryssvänlighet ej vara så farlig som grefve Rechbergs rysshet, hvilket i Kissingen upplöst sig i en varm kordialitet. — Så tröstar man sig: det är ändå en glädje att ej bestämdt veta att man skall hoppa ur askan oeh i elden. Österrikiska finanserna bibehålla sitt mindre fröjdefulla utseende, och trots den utlofvade armåe-reduktionen, om hvilken regeringen vaktar sig att tala i alltför bestämda ordalag, trots det ringa deficit i budgeten (blott 20 millioner gulden!) som man för nästa år lyckats få ihop på papperet, hyser man dock sina betänkligheter. Det heter visserligen officielt, att utgifterna för nästa år upptaga 549,800,000 floriner och inkomsterna blott 518,460.000 fl. till hvilka senare kommer ersättning för Österrikes deltagande i det ärorika Slesvigholsteinska kriget; men man vill dock hafva uträknat att det at regeringen blygsamt framställda deficit för år 1865 uppgår till öfver 75 millioner floriner. Vänder man sig till den mera glädjande företeelsen af ett land som stiger uppåt i stället för att, vägledt af vansinniga principer, gå utför — vänder man sig med ett ord till Italien, finner man att denna nations politiska klokhet, hvilken trots århundraden af förtryck på ett så underbart sätt sammanparas med dess eldiga sinnen och varma blod, icke förnekar sig inom parlamentet. Det finnes visserligen partier inom detsamma — och de ha redan visat sig inom utskotten vara icke mindre än sex, hvad beträffar konventionen med Frankrike — men man beräknar med säkerhet att för denna konvention få en majoritet af 150 till 170 röster. Såsom bevis på den sjelfförnekelse som inom denna riksförsamling gör sig gällande må nämnas, att ehuru ett parti yrkar hufvudstadens förflyttning till Neapel, motarbeta denna stads depu