Göteborgsposten – 5 november 1864, sida 2

gardiner och vackra möbler, som sågo lika dystra ut som rummet. Betjenten tog bort öfverlefvorna efter något mål, antingen frukost eller middag, men hans herre hejdade honom genom en åtbörd och sade: — Duka igen, Gervase. — Icke för mig, inföll Laura, i det hon satte sig i en ländstol. Jug vill icke äta något, fortfor hon vänd till mr Carlton. Gervase gick med brickan, och mr Carlton vände sig mot henne och sade: — Så att ni är den unga dam, som min son gift sig med. Jag önskar er helsa och lycka. — Ni är mycket god, sade Laura, som börjado tycka illa om mr Carlton. Hon visste huru väl hon och hennes man kunde behöfva något af den rikedom, han hopsparat; hon var ond på honom för hans karghet att ej vilja hjelpa sin son, och hon hade fått det infallet att komma dit för att ställa sig in hos honom. Men det låg något i hans lugna öga och lugna hallning, som sade henne, att om hennes afsigt var att erhålla penningebistånd af honom, hon hade missräknat sig. Laura förskansade sig derför bakom sin stolthet och började tycka illa om honom, liksom hon alltid tyckte illa om alla dem, som gjorde henne emot. (Forts.)