Å SS o På 50:de Arsdagen al Sveriges och Norges förening. Gud! Du som lade till hvarandra slutna Så fast, så troget våra sköna land, Likt tvenne länkar till hvarandra gjutna, Likt tvenne makar vigde hand i hand: Låt vinden, glad, på morgonrodnans vingar I dag dem nå med milda harposlag; Låt vågen som mot syskonstranden klingar Sin solsång tona skönare i dag! Hur tryggt de hvila vid hvarandras hjerta, Med norrskensmanteln prydda, dessa land! Den forna kölden, hatets bittra smärta Ha lemnat rum lör höga känslors brand. Så ha de åter flydda gudadragen Af Endrägts himlaburne ande fått, Och stå i dag som de på skapardagen 0 Gud! inför Ditt milda anlet stått. Med lof, der tacksamheten stämmer tonen. Vi se hur frid och lycka blomstra der; Hur kärlekssträngen mellan folk och tronen Vibrerar fritt och alltid välstämd är. På höjd, i dal, bland skördar af det godas Kärntyngda ax, som ädel möda lönt, Sig lifvet rör i fria värf och frodas. Ju mer det åldras i allt sannt och skönt. Låt oss den syn, Allfader god! ej mista: Den är ditt verk, låt evigt det bestå! Må endrägtsbandet ej förslappas. brista, Men starkare sin gyllne boja slå Kring våra land som, likt de andar goda Du sändt att leda dem till ärans höjd, Ej skapta blefvo att hvarandra bloda, Men lefva för hvarann i sorg och fröjd. Se Du, som har dem i Din vishet danat, Till deras minnesfest med nåd i dag! Må på den väg, de sig gemensamt danat, Sitt väl de ena med Ditt välbehag, Att när en gång du fram till granskning ställer All jordens folk —, de som vår Nord bebo Inför Ditt öga som en stormakt gäller I ädel dygd, rättrådighet och tro. hotm.