Göteborgsposten – 4 november 1864, sida 2

——— ——ä —ö—ö — a AA a Laura. Mr Carlton önskade det, och jag tycker mycket om det namnet. IIvarför sitter Jane så der besynnerligt? Hon ser ut som en bildstod. Jane Chesney hade, när hon kommit in, sjunkit ned på stolen närmast dörren; hennes hjerta qvaldes af missråkningen. Laura vände sig undrande mot henne, och Jane steg upp och kom fram på golfvet. -Jag har gjort en resultatlös färd, sade hon. Mrs West, den frun, som jag ämnade mig till, var i Ramsgate, och jag såg hennes man. De ha cj hört något om Clarice. Jag är numera säker på att vi aldrig komma att finna henne. — Jag skulle finna henne, om jag också skulle vända upp och ned på veriden, ropade den häftiga Laura. Hon kan ej ha försvunnit helt och hållet. Sådant händer icke nu för tiden. Jane skakade tyst på hufvudet. Hon och hennes far hade förhört sig på alla ställen, der de hade någon anledning att tro henne vara, och de hade ej funnit henne. — Jag är säker, att det mot slutet tryckte pappas sinne, sade Jane med låg röst. Talade han mycket om henne? fortfor hon och såg upp på lady Oakburn. Grefvinnan svarade nästan ifrigt. Hon visste, att en hemlighet varit förknippad med en af earlens döttrar, emedan under den tid hon varit guvernant i huset yttranden rörande lady Clarice fällts i hennes närvaro. Men hon hade ej hört något annat. Sedan hon blifvit gift, hade hon frågat earlen om henne, men han hade svarat