Göteborgsposten – 4 november 1864, sida 2

derpå. På det hela betydde det ej mycket och det skulle ej ha spridt något ljus öfver den mystiska saken. Jane gick trött uppför trappan, när hon kommit hem och gick in i grefvinnans sängkammare. Lady Oakburn satt i sin emma framför brasan; hon satt nu uppe flera timmar om dage.., fastän sköterskan på grund af sina gammalmodiga åsigter påstod, att det var för tidigt. Endast Laura var hos henne, och denna hade det späda barnet i knäet. Detta var en stor artighet, ty Laura tyckte ej om att komma i beröring med så besvärliga varelser som små barn. Jag önskar) att mitt eget lefvat, sade hon till lady Oakburn. Det var den sötaste lilla flicka, som någonsin funnits. Men jag skulle icke ha ammat henne: jag skulle icke kunnat påtaga mig ett sådant band. Jug kan icke begripa, hvarför ni åtagit er något sådant! ni kan aldrig gå ut. Lady Oakburn smålog. Hon och Laura voro mycket olika. — Hur länge lefde ert barn? frågade hon. — Blott halfannan dag, Mr Carlton såg genast, ati det icke kunde lefva, men han sade mig det icke, och jag undrade, hvarför han lät döpa det så snart. När han frå gade mig, hvad det skulle heta och sade, att mr Lycit va der nere och skulle döpa det, frågade jag hvarför har ville låta döpa det så snart, och han sade, att det var si godt att göra det, när barn äro svaga. Jag lade inger vigt vid svaret, men jag fick sedan veta hvad han tänkt — Hvad kallade ni det?