Göteborgsposten – 4 november 1864, sida 1

somöjliggjorde de vidtagna försöken till e närmande mellan de båda folken och unioner förändring från personaltill realunion. Denn missämja flammade åter upp vid ståthållart frågans sista upptagande på dagordningen ; me ssryningen till en bättre dag för unionen ha inträdt och det nyss spända förhållandet hå sblitvit hjertligt. Den man, i hvilken vi nu hylla konun gen öfver de förenade rikena, förtjenar oc det erkännande, att han aldrig tvekar om at stillgripa de lagliga åtgärder, hvilka kunn gagna i närmandet mellan länderna och be främja unionsverket. Sannt konstitutionelt sin nad för han sina båda folk alltjemt framåt på de inre reformernas bana. Han inser att ko nungamaktens egen styrka bäst befästes ge nom enighet och harmoni mellan de tvenne folken. Dessa återigen inse sin behöflighet fö hvarandra, och den invecklade ställningen inon Europa låter dem klart upptatta, att fortsat split endast skulle kunna skada dem sjelfva Under detta goda förstånd vill man gerna komma hvarandra närmare, ehuru i detta at seende inga väsentliga åtgärder ännu vidtar gits. De skola dock icke dröja, sedan representationerna tidsenligt ombildat sig: den svenska genom att upphätva privilegierna, den norska genom att lemna rum inom sig ål den nu ej tillräckligt representerade medelklassen. Tillsvidare arbetar man på det materiela närmandet. Kommunikationerna förbättras och snart skall Sveriges hufvudstad genom jernvägen stå i nära förbindelse med Norges. Det ena stängslet mot samfärdslen skall ramla efter det andra och den unionela förbindelsen bli den hjertligaste, till sist uttryckt genom unionsparlament för gemensam behandling af gemensamma angelägenheter etc. Uti den allmänlighet, hvarmed man på båda sidor om Kölen skrider till firandet af nu inträdande jubeldag eller, såsom någon riktigt kallat den, guldbröllopsfest, se vi det bästa järtecknet till att våra förhoppningar om unionens utvigdning och förbättring ej skola upplösa sig endast i fraser, utan bli en saktisk verklighet. Må vi derföre uppstämma pris och lof åt Honom, i hvars hand folkens öden hvila, med våra förhoppningar blandande tacksamhet och glädje öfver den 50-åriga fred, under hvilken unionsverket vuxit upp och stadgat sig. Flera sånger har ofridstecken visat sig och oväsarsmolnen tornats upp äfven öfver vårt foterland, men de ha blåst undan och i frelens hägn ha vi fått fortsätta vår utveckling. Freden är alltid ett godt, och vi böra allvarigt glädjas öfver att ha fått njuta den så länge. Skulle dock ofrid göra hemgång ;t våra kuster ;ch dessa hotas af fiendehand, skola svensktorska folken stå vid hvarandra sida, beredda tt värna hem och härd och inseende att let är ett gemensamt fädernesland de ha att kydda: Skandinavien.