Göteborgsposten – 4 november 1864, sida 1

gate, talade hon om miss Beauchamp och undrade om hennes vänner funnit henne. Jane suckade djupt, fast hon ej hoppats något. — Nej, sade hon med låg röst, vi ha ej hört från shenne. — Det är mycket besynnerligt! — Det är mer än besynnerligt, det är förfärligt. Vi ha ända till den sista tiden hoppats, att hon rest utrikes smed någon familj, men hvarje månad, som förflyter, försvagas det hoppet. Tack, tillade hon, i det hon gick mot dörren och gaf honom ett kort, det är min adress i landsorten, der jag bor. Skulle mrs West någonsin få höra något om henne — fast det är ej mycken anledning att antaga det — så är hon kanske så god och underrätta mig derom. — Jag är viss på att hon gör det, svarade mr West, och jag önskar blott, att jag kunnat meddela er några bättre underrättelser, slöt han hjertligt. Han följde henne ut och stod på trottoiren tills hon farit bort vagnen. Jane satt mera nedslagen än man kunnat vänta, då hon ej räknat på något annat. På senare jtider hade hon börjat tro, att Clarice var död, och hon kunde nu oj föreställa sig något annat. Men det fanns ett litet tillägg till uanderrättolserna rörande miss Beauchamp, som miss West inhemtat sedan hon senast såg lady Jane och som hon säkert skulle meddelat henne, om hon råkat henne, ehuru hon ej ansett det nog vigtigt att skrifva om. Mr West kände det, men han hade ingen aning, om att lady Jane ej hade reda