Göteborgsposten – 3 november 1864, sida 2

kegeringen har deremot låtit förstå, att det endast är fråga om ett eventuelt öfvertagande af skulder. I len motser man med oro hvad som komma skall. Uti ett bref derifrån at en aktad personlighet läser man följande, som ganska sannolikt upplyser den prekära ställningen i denna hermafroditstat: Vi äro här alldeles schackmatta, vi ha inga penningar — statskassorna äro tomma — det saknas kredit och förtroende. Vårt tillstånd är odrägligt, och om något kommer ötver Osterrike, så ha vi förlorat allt, innan det ens skridit till en slagtning. Våra ministrar äro blinda, och deras egensinne skall begrafva Osterrike. Till lycka för oss, vet Napoleon ej i hvad ställning vi äro — vi kunna icke göra honom tre veckors motstånd ... Krisen är svår, ingen menniska har en groschen, och Gud vet, huru vi skola berga oss. Sedan 1848 — eller, rättare sagdt, sedan 1809 — har Osterrike ej upplefvat ett sådant politiskt och materielt elände. Bredvid detta uttalande förtjenar ställas en ganska pålitlig uppgitt från Italien om, att allmänna meningen derstädes börjat alltmera omfatta tanken på att gå löst mot Österrike. Om man får tro härpå, skulle den garibaldiska expeditionens hufvudstyrka ej låta vänta på sig länge. Ministerskiftet i Österrike, eller grefve Rechbergs utträdande, påstås nu vara al ingen vidare betydenhet. I alla händelser kommer det att beteckna en systemvexling, men Osterrike laborerar ej med varaktiga systemer, utan endast med ögonblickspolitik, så att systemvexlingen äfven kan vara mindre betydande. Den väl underrättade Köln.-Zeit. säger om den nye utrikesministern: Det står ännu att afvakta om hans inträde inom österrikiska ministeren betyder en systemvexling, men han kan väl koka äfven med vatten. Om den nye österrikiske utrikesministern uppgifves: Fältmarskalkslöjtnanten grefve Alex. v. Mensdorfl-Pouilly, riddare af MariaTheresias-orden och befälhafvare för 73:dje infanteriregementet etc., för närvarande i sitt 52:dra år, ingick redan i sitt 16:de år i armeen, tjente först vid infanteriet, derefter vid ulanerna och husarerna. Annu major är 1848, hade han redan 1849 i fält svingat sig upp till öfverste och tillkämpade sig Theresiakorset i slaget vid Comorn. Följande år blef han generalmajor, erhöll ett diplomatiskt uppdrag med anledning af slesvigholsteinska kriget, blef senare gesandt i Petersburg, deretter befälhafvande general i Banatet och utnämndes tillsölje at oktoberdiplomet till kejserlig kommissarie för serbiska wojwodskapet. Sedan 1862 beklädde han ståthållarevärdigheten samt generalbefälhatvareplatsen i Galizien och är nu utrikesminister. Parisertidn. pinion Nationale anser Mensdorffs utnämning vara en olycka för Osterrike. Ålven Wien, säger bladet, blir hädanefter ett landshösdingeresidens sör alla ryssars kejsare. Det heter nu, att Mensdorffs utnämning, långtifrån att beteckna ett upphäfvande af belägringstillståndot i Galizien, kan anses utgöra ett bevis på att alliansen med Ryssland kommer att oli ytterligare stärkt. Man väntar dersöre tillochmed snart en reaktionsministör i Osterrike. I den föga berömliga preussiska processen mot de i Posen gripna frihetshjeltarne från Polen lemnar Berlins rättstidning ytterligare intressanta materialier, af hvilka vi här meddela nedanstående: Edmund Callier, 30 år gammal, är född i Samter och son till afl. krigssekreteraren F. Callier. Den anklagade inträdde år 1854 s m frivillig i franska främlingslegionen, låg som combattant två år utanför Scbastopol och tjenade i ytterligare tvenne år uti främlingslegionen i Algier. År 1859 tog han afsked som sergeant ur franska armdöen, sedan han genom ett kejserl. dekret af d. 16 April 1856 erhållit en fransk undersåtes rättigheter. kEnligt anklagelsen lemnade han i Mars 1863 Posen och ingick i Mielenckis insurgentafdelning, hvilken då opererade i Kasimierz. Ilan utnämndes af Nielencki till major och erhöll befäl öfver infanteriet. I slagtningen vid Olzak erhöll han trenne sår, blef ännu samma dag af Mielencki interimistiskt utnämnd till öfverste och erhöll sin definitiva utnämning till öfverstelöjtnant den 14 April genom nationalregeringens centralkomite i Warschau. Den anklagade levererade, återställd från sina sår, slagtningen vid Grochowy med ryssarne, men sprängdes med sin trupp dagen derefter af ryssarne vid Grodziec. Häretter öfvertog