Göteborgsposten – 2 november 1864, sida 2

ur storluckan under presenningen och att denna lyftade sig i ena hörnet, förmodligen emedan den af hettan utvidgade luften der strömmade ut. W. fann nu att eldfara hotade och skyndade genast att göra larm. Kapt. Tryselius, befälhafvare på skeppet, hade varit ombord hela dagen, utom på middagen, och var den siste som lemnade skeppet. Skeppsluckorna hade blifvit tillslutna kl. 3, och pressenningar lagda deröfver, och visste hr T. med säkerhet att man sedermera ej varit nere under däck och att luckorna sedan dess ej varit öppnade. — Angående eldsvådan å Lorensberg hölls äfvenledes undersökning i Måndags. Hr C. J. Lundell som var närvarande upplyste att elden blifvit anlagd i en mangelbod belägen i uthusen ungefär midt emot öfra kägelbanan. Mordbrännaren hade lagt brännbara ämnen, förmodligen halm, i en gammal vagn och sedermera tändt på. Tvenne hustrur som varit sysselsatta med skurning gingo emellertid förbi boden för att hemta vatten och upptäckte då elden, som genast släcktes. Drängen Anders Larsson hade denna dag afflyttat ur hr Lundells tjenst och sade sig ha lemnat Lorensberg kl. emellan 8 och 9 e. m. Han medgaf sig ha varit missnöjd med hr L. derföre att denne afdragit 20 rdr på hans lön. Likaledes erkände han sig ha yttrat att det skulle gå utföre med L. som frånhöll sina tjenare hvad dem tillkomme. Före kl. 9 hade han varit inne hos en i gården boende skomakare Hagberg och lånat tändstickor för att i det rum. som af honom och de öfriga drängarne på Lorensberg begagnades och hvilket låg bredvid Hagbergs, hemta ett par stöflor och ett par tofflor, som han der qvarglömt. Han sade sig äfven med fyra personers vittnesmål kunna intyga att han före kl. 9 redan befann sig i sin nya bostad i Wassnöden. Skomakaren Hagberg: Larsson var vid 9-tiden ipne hos H. och lånade tändstickor. Hördes ögonblicket derefter gå in i den bredvid H:s rum liggande drängstugan. H. kunde ej se om han vid tillsallet var drucken, men tidigare på förmiddagen hade han varit rörd. Han yttrade då ofvan anförda hotelse. Skomakareges. Wittsson berättade detsamma som Hagberg, med det tillägg att L. vid besagde tillfälle uppehöll sig en halftimmas tid i drängstugan och att han äfven på aftonen var något rörd. W. tillade äfven att L. sagt sig på aftonen skola ur drängkammaren medtaga en honom tillhörig läderbit. Denne hade han dock först senare hemtat. L. förklarade till svar härpå att han ej kommit att taga med sig läderbiten på aftonen. Drängen Carl Börjesson i tjenst hos hr Lundell uppgaf att Larsson vid niotiden uppsökt honom i trapporna till köket och bedt honom följa med emedan L. ville ha sina stöflar. Börjesson, som hade lykta i hand, följde med och låste upp drängkammaren, emedan L. redan lemnat ifrån sig nycklarne till lensamma. Stöflarne och tofflorna hemtades, hvarefter båda utan att det ringaste ha dröjt der återvände, B. lemnande L. utanför porten på vägen från Lorensberg. Då polismästaren anmärkte att det såg ut som om Larsson varit nere i Börjessons sällskap innan han lånade tändstickorna. förklarade L. att detta likväl skett förut och att han, först då han fann att han ej kunde komma in i rummet, sökt upp Börjesson. Mot denna uppgift talade dels den omständigheten att B. förklarade det de blott ett ögonblick dröjt inne i rummet, hvarefter B. och en hans kamrat varit upptagna hela tiden från kl. 9 till 10 e. m., hvaremot Wittsson såsom nämndt intygade att den person som ingått i drängstugan omedelbart efter det att L. lånat tändstickorna dröjt der en halftimma och att klockan bestämdt var öfver 9 då L. var inne hos Hagberg och fick besagde stickor, äfvensom att ingen person med lykta var i sällskap med den som vid besagde tillfälle var inne i drängstugan. L. upprepade visserligen att han med fyra personers intyg ville bestyrka, att han vid niotiden redan befann sig i Wassnöden, men poliskammaren förklarade honom icke dess mindre, på grund af hans otillfredsställade förklaringar, skyldig att träda i häkte. Hr Lundell gaf Larson under förhörets lopp det vitsord att han under de fyra år han varit i hr L:s tjenst visat sig som redbar och pålitlig, utom då han, såsom ofta hände, var drucken. Målet uppsköts på åtta dagar. — I går förevoro åter makarne Salholm till förhör i poliskammaren. Vaktmästaren vid pantlånekontoret Söderlund hade till detsamma blifvit inkallad och berättade, att såväl Salholm som i synnerhet Bergqvist flera gånger varit på pantlånekontoret och pantsatt effekter. En gång hade en trasig gosse blifvit inskickad med en korg dels smutsiga dels våta kläder Gossen tillfrågades hvem som sändt honom och svarade härpå att det var tvenne qvinnor som stodo i förstugan. Söderlund och poliskonst. Larsson gingo då ut och funno hustru Salholm jemte en annan qvinna stående der. Hustru Salholm uppgaf såsom skäl, hvarföre hon ej sjelf gick in att hon funnit detta genant. Ilon sade sig sjelf rå om kläderna. En del af desamma hade dock sedermera befunnits tillhöra enkefru Dahl. Hustru Salholm förklarade nu vid förhöret, att hon ej kände besagde qvinna, med hvilken hon blott för tillfället råkat tillsammans. Vid förra förhöret ville de båda makarne skjuta på hvarandra att på salutorget ha köpt ett fru Dahl tillhörigt täcke, hvilket hustru Salholm medgaf sig ha pantsatt. I går syntes hon ha beslutat att taga bemälde köp på sig, men påstod att mannen dervid varit i hennes sällskap. Salholm, mot hvilken intet bestämdt bevis om brottslighet under förhören förekommit, insåg dock väl faran af att synas ha på något sätt deltagit i denna affär, och förklarade derföre, trots hustruns påstående, att han beskedligt sutit hemma och sytt mössor medan hustrun förskaffade hans bohag bemälde tillökning. — 8. förklarade sig slutligen fullkomligt oskylulg! Men hvarföre då från Arboga skrifva till Bergqvist att ditsända tidningarnes polisreserater? sporde åklagaren. Salholm, till hvilken denna fråga förut icke blifvit framställd, syntes ha beredt sig derpå och svarade derföre med största möjliga trovärdighet. Jo Bergqvist och jag hade kommit öfverens om att göra beslag på tvenne krögare som. sälja bränvin om nätterna. . Bergqvist förklarade sig aldrig ha varit med om något dylikt anslag mot några hederliga lönnkrögare. Som ingen vidare bevisning fanns att tillgå hänvisades målet till Säfvedahls häradsrätt. Såväl makarne Salholm som Bergqvist gaarsitta i cellfänHandels-underrättelser. GÖTEBORG d. 2 Nov. Enligt igår