Göteborgsposten – 31 oktober 1864, sida 2

amndt är, gjorde sig af med de för så godt pris förarfvade plaggen. För hustru P. berättade A., att an var sjöman och att han kom ifrån Majorna, der an lefvat herrans glada dagar hela natten igenom. Under det Ås gjorde affärer hos hustru P. hade mellertid Larsson hunnit hemkomma, sakna sina byor samt äfven få beskrifning på den person som tait dem. Följden häraf var den, att en poliskonstael snart tog hand om affärsmannen, liksom denne örut tagit hand om byxorna. N I poliskammaren, vid förhöret, tycktes As ha gjort ill sin regel att neka för allting, om det ock af allIrig så många vittnen intygades. Han nekade för att lagonsin ha haft de ifrågavarande byxorna i sin ego; an nekade för att någonsin ha varit inne hos Larson, derifran arbetskarlen Johansson sett honom komna ut; nämnde arbetskarl hade han aldrig sett och wnu mindre utbjudit någon dosa till honom; lika itet hade han sett hustru Pettersson och en viss Aug. Johansson, hvilken varit inne hos P. då köpet mellan henne och As afslutades. Som alla dessa personer ikväl mycke: väl kände igen As, lärer troligen hans system att förneka allting ej komma att mycket gagna honom. Målet förvisades till rådhusrätten. — I Thorsdags fortsattes i poliskammaren undersökningen rörande den, natten mellan d. 16 och 17 I:s, i gardsbyggningen at styckjunkare Färgs tomt n:o 14 i Östra Haga timade eldsvådan. I lorra polisförhöret angående denna tilldragelse lemnades af några bland de till sörhöret inkallade personer vissa uppgifter rörande skrädderiidkaren Olsson, hvilka ej öfverensstämde med hvad O. sjelf hade att anföra och till följe deraf voro egnade att framställa honom i en mindre fördelaktig dager. Så berättades af målaregesällen Sahlqvist och några andra personer att Olsson, då eldsvådan utbröt, kommit ut fullt påklädd, då O. sjelf deremot påstod att han endast varit iklädd byxor och undertröja samt möjligtvis äfven väst. Vid undersökningen i Thorsdags intygades af hustru Malin Sahlqvist och skolynglingen Herman Söderblom m. fl., att det verkligen förhållit sig sågom Olsson uppgifvit, d. v. s. att han endast haft underkläderna på, och kan man sålunda antaga att Sahlqvists och de öfrigas intyganden om ett motsatt förhållande berott på något misstag. I sammanhang härmed må äfven nämnas, att åklagaren, poliskommissarien Andersson, upprättat värdering öfver Olssons till 800 rdr brandförsäkrade lösegendom, dervid densamma uppskattats till 817 rådrs värde, ett belopp hvilket, som man finner, öfverskrider brandförsåkringssumman. I öfrigt hade ingen af de personer, som vid isrägavarande polisundersökning hördes, någonting att omförmala, hvaraf man kunde finna en ledtrad för upptäckande af orsaken till eldsvådan. De flesta uppgäfvo sig ha gått till sängs tidigt på aftonen, och ingen hade sedan under nattens lopp varit ute. På qvällen hade varit dans i nattväktaren Salomonssons bostad, belägen i det åt gatan liggande huset, men denna festlighet hade redan vid 10-tiden upphört, hvarefter man äfven der gått till sängs, utom den ena af nattväktarens döttrar, hvilken varit road af lektyr och i stället för att lägga sig satt sig inne hos en annan i samma hus boende flicka och läst en roman, hvilken uteslutande upptagit hennes uppmärksamhet ända tills eldsvådan utbröt. Hon skulle just gå till sängs när hon fick höra ropen ute på gården, då hon i stället gick att väcka sin mor och sina syskon. Nattväktaren sjelf hade varit ute under natten. Då han på morgonen hemkommit hade han hört att man talat om mordbrand, men vid förhöret i thorsdags kunde han ej säga om någon bestämd person uppgifvits såsom gerningsman, liksom han ej heller i öfrigt kunde erinra sig hvad som yttrats. Skrädderiidkaren Olsson yrkade att de personer som vid föregående förhöret sagt att O. varit fullt påklädd då eldsvådan timade skulle höras efter aflagd vittnesed; i afseende hvarpå han hänvisades till annan domstol. Poliskammaren fann ej hvad i målet förekommit föranleda till vidare åtgärd från dess sida mot någon af de personer som varit hörda. — Natten till d. 23 d:s blef ur boden n:o 40 i bazaren på Salutorget bortstulna en mängd begagnade klädesplagg till ett inköpsvärde af omkr. 60 rår. Dörren till boden, som innehafves af Betty Carlsson, hade blisvit uppbruten af något starkt jerninstrument. Bland de bortstulna sakerna förekommo äfven ett par stöflor och ett par snörskor. En bekant till Betty Carlssons man hade sedermera sett en karl, hvilken i Majorna till salu utbjöd ett par stöflor som han tyckte seig igenkänna för de hvilka blifvit C. frånstulna. Han berättade detta för C. och båda två begåfvo sig ut i Majorna på spaning efter tjufven. I Gamla Varfsgatan fingo de syn på en person, hvilken den andre för C. utpekade såsom den misstänkte. Mannen tog vägen åt Sågen, men som han såg temligen stor och grof ut vågade väl C. och hans följeslagare, hvilken var skräddare, ej att såder flux gå honom in på lifvet med beskyllningen för att ha stulit, något som de för öfrigt ej voro fullt säkra på. Den ene af dem gick emellertid yttre vägen till Sågen och den andre gick öfver bron, för att han ej skulle undslippa dem. De möttes inne på Sågens mark, men ingendera hade sett till karlen. De antogo emellertid att han skulle finnas på stället, hvarföre den ene omvexlande ställde sig på utkik medan den andre gick omkring och sökte. Slutligen fick C. syn på honom bland brädstaplarne, och med detsamma äfven sina snörskor, hvilka han hade på sig. Men mannen föreföll C., som nu var ensam, om möjligt större och förfärligare att skåda än förut, hvarföre han sneglande ömsom på snörskorna och ömsom på karlen drog sig tillbaka med bibehållen krigsära för att vinna förstärkning i sin vän skräddarens person. Denne hade dock troligen ingen benägenhet för att våga en dust med karlen, hvilken C. för öfrigt nu igenkänt såsom dender brukade sällskapa med en artillerist, hvilken han kände. De återvände derföre, men vid närmare besinning litet senare funno de det lämpligt att gå till Gamla Varfvet, der de förmodade att karlen hade sin sysselsättning. De gjorde så, samt började sökandet ånyo och efter samma metod. Denna gång var det skräddaren beskärdt att på närmare håll skåda den förfärlige, men man kan ej begära att en skräddare skall göra, hysd icke en annan karl vågar sig på, hvadan vår irrande riddare af saxen äfven tog sitt parti och lat mannen gå. Tre gånger hade de nu haft honom i sigte utan att våga företaga sig något, och då de funno att deras mod troligen icke skulle växa med tiden, återvände de till staden. En bror till den omnämnde artilleristen upplyste dem hvar karlen bodde, och efter skedd anmälan i polisen dröjde det ej länge innan tjufven hade ett besök i sin bostad af tvenne poliskonstaplar. Han nekade att inneha några kläder, men vid visitation hefanns nästan allt det stulna i hans ego.