Göteborgsposten – 28 oktober 1864, sida 1

sade Jane, och måste göra som man fordrar. Jag är blott en främling här. Smärtan, sorgen och känslan af den orätt hon lidit, gafvo hennes röst ett eget uttryck, som öfverraskade dem alla, trots deras egen bedröfvelse. Laura hade legat på knä i skuggan, ända sedan lady Oakbura kommit in, och hade ej tilltalats af denna och ej observerats af Lucy. Jane vände sig nu mot henne. — Och han bad mig säga dig, Laura, att han förlät dig af allt sitt hjerta och gaf dig sin välsignelse, sade hon, i det hennes tårar runno stilla. Han förlät mr Carlton också i sin dödsstund och önskade honom det bästa af allt. Ack, om jag icke visste, att min far gått i frid till den himmelska saligheten, skulle denna pröfning vara större än, att jag kunde bära den! De sista orden tycktes undfalla henne i hennes ytterliga smärta. Det var i sanning en den bittra pröfningens natt för dem alla men kanske för ingen af dem som för Jane. Men trots sin sorg, måste hon afstå ifrån en stor del af sin motvilja för lady Oakburn. Detta var ej rätta stunden för att hysa agg, och Jane kunde ej blunda för den omständigheten, att lady Oakburn varit en god qvinna i sitt nya hem. Allt hvad Jane kunde tadla var sjelfva giftermålet, ty grefvinnan hade uvpfyllt berömvärdt sina nya pligter. (Forts )y