Göteborgsposten – 26 oktober 1864, sida 2

am ovissheten rörande Clarice måste vara för den sadren. Fader, om — om Laura icke kommer i ud, tar jag då säga henne, att ni förlåtit henne? Det har jag redan sagt. Men du må säga det också — att jag förlåtit och helsat henne ömt. Men hon kunde ha kommit för att höra mig säga det. Kanske ville han icke tillata henne det. Ni glömmer, att Laura icke var hemma, och att mr Carlton icke kunde hindra henne derifrån. IIvarför skulle han också ha gjort det. Jag tror icke, att han skulle gjort det. Säg Laura, att jag förlåter honom också, och att jag hopp att han också kommer i skeppet. Men Jane, jug kan icke tycka om honom, och det har jag aldrig gjort. När lAUra strandat, så far du skydda henne; hon får insen annan att vända sig till. Uttalades detta sista med det underbara förutseende som stundom utmirker den döende? Den kringsvepta portklappen ljöd svagt, och Janes fina öra uvpfangade ljudet. Hon hoppades, att det var Laura, men det var blott d:r James. IIan kom in i earlens rum och gick derefter ner att besöka grefvinnan. Nedan han gatt, försjörk lord Oakburn åter i hvad som tycktes vara en dvala och låg så ett par timmar. När klockan slog tio, spratt han upp och frågade: — Eliza, hvad är klockan? Jane säg på hans ur, som hingde; hon hade icke mirkt hvad husets klocka slagit. hur pli döende (Forts.)