Göteborgsposten – 26 oktober 1864, sida 1

Jane helsade och gick in i sin fars rum. Harlen låg med tillslutna ögon och andades tungt. Den första blicker på hans ansigte sade Jane, att döden var nära. Det lätta buller, hon förorsakade kom honom att öppna ögonen; et skimmer af glädje öfverfor hans ansigte, och han sträckte matt ut sin hand. Jane sjönk på sina knän och brast uf i en ström af tårar, då hon fattade den och sade klagande: — O, fader! fader! Hvem kan siga hur bittert det ögonblicket var för Jane Chesney: Trots hans giftermål och hans nya hustru, trots den brytning och skilsmässa, som inträdt mellan honom och henne, hade hon omedvetet hyst ett hemligt hopp, som hon ej ville erkänna, men som var henne mycket kärt, neml. hoppet, att hon och hennes far åter skulle komma att vara tillsammans, utt hon skulle åter bli hans kära dotter, lefva i hans närvaros solsken och bereda honom trefnad såsom förr. Hur detta skulle kunna komma att inträffa, tänkte hon aldrig, men hon hade likafullt fästat sig vid delta hopp, denna utsigt. Och nu — der låg han och hade blott några timmar att lefva! Hade Janes hjerta icke brustit förut, skulle det brustit då. Fast solen döljs af moln framsläpar sig vår dag Och hjertat brast men slår dock ännu sina slag?. Hon hade lutat sig öfver honom och försjönk några ögonblick helt och hållet i sina qval. Hennes hatt var aftagen, och lord Oakburn lade sin andra hand ömt på hennes hår.