Göteborgsposten – 26 oktober 1864, sida 1

Sörj icke så, Jane. Vi alla måste slutligen skiljas. — O, fader, fader! utropade hon ängestfullt, finns intet hopp? — Intet i detta skepp, Jane. Men jag går i ett bättre — i ett, som icke är bygdt af menniskohänder, mitt barn, i ett, hvars pumpar icke komma i olag och hvars plankor ej ruttna. Min resa lider mot sitt slut, Jane. Hon snyftade i sin djupa smärta; hon visste knappt hur hon skulle kunna uthärda stundens pröfning. — Fader, skola vi skiljas så, efter att ha varit aflägsnade från hvarandra så länge? O, fader, förlåt mig min olydnad, förlåt mig all sorg jag måhända förorsakat er; men jag kunde ej uthärda utt känna mig en nolla i ert hus. — Barn, hvad menar du? Du har ej varit olydig met mig; det har Laura varit och icke du. Jag vet, att det sårade dig, och jag ångrade mig, när jag gjort det; men ser du, barn, jag ville, att en son skulle efterträda mig, och nu är han född. Förlåt mig, Jane, den smirta jag förorsakade dig, men bed icke mig om förlåtelse, du, mitt pligtirogna barn, som alltid varit min hjelp och mitt stöd. Jag kunde ha gjort det på ett hyggligare sätt och rådgjort med dig derom och gjort det angenämt för begge parterna, och jag önskar, att jag hade gjort det. Ser du, jag trodde, utt du skulle icke tycka om det, och jag var feg och talade icke ut. Hon har varit en god hustru mot mig, och hon aktar dig och hon vill älska dig, om du vill låta henne göra det.