XXXIV. Huru han följde med ebben. Lady Jane Chesney satt vid srukostbordet i sitt hus i Södra Wennock., när en ryttare i Stora Wennocks telegrafbyrås uniform kom galopperande till porten. Jane, sås honom räcka in en depesch, och hennes hjerta genombäfvades af en egen känsla. Hennes fantasi sväfrade vidtomkring, och hon tänkte slutligen på Clarice. När Judith kom in, såg hon att lady Janes läppar voro hvita. — Jag är rädd för att öppna det, Judith, sade den stackars Jane, när tjenarinnan räckte henne det. Det medför kanske en ledsam nyhet. i — Jag hoppas motsatsen, mylady, svarade Judith. vi veta att en liten arfvinge väntas: kanske häri står att han är tödd. ö Färgen återkom på Janes ansigte. Det var naturligtvis ingenting annat! Hur kunde hon ha varit så glömsk? Det var ingen utsigt, att det kunde innehålla något om den olyckliga Clarice; hon var riktigt förlorad. Med fingrar, som brunno — brunno vid tanken på hvem den unge arfvingens mor var och hvom hon varit — bröt Jane Chesney telegrammets försegling. Innehållet var af följande lydelse: London. Half nio e. m. Rächard James, M. D. till lady Jane Chesney. Earlen af Oakburn är farligt sjuk; kom genast, om