millioner. Dessutom talades om ett nytt lån å 750 millioner och om den metalliska valutans ansenliga minskning i banken, hvaraf man knnde vänta förhöjdt disconto. — Den offleiösa Constitutionnelhar skyndat att vederlägga dessa rykten, för attlugna stämningen, hvilken dock är sortsarande mycket upprörd. Till Paris har anländt en deputation trån Lichtenstein, hvilket furstendöme dess innehafvare vill sälja till Österrike, för att, å folkets vägnar, begära kejsar Napoleons bemedling mot fursten och kejsaren af Österrike, på det Lichtenstein må skyddas från en annexation till Österrike. Den Lichtensteinska affären ger Sicele tillfälle att angripa 1815 års kongress, i det bladet skrifver bl. a:: J kännen, eller rättare. jag är säker om, att j icke kännen furstendömet Lichtenstein, och att j aldrig haen upptäckt den mikroskopiska plats, som det intager på Europas karta. Äfven om det någon gång skulle händt er, att höra nämnas en furste af Lichrenstein. hatn j dock säkerligen aldrig anat, att talet var om ett krönt hufvud, en suverän furste, som har stämma inom tyska förbuudet och följaktligen är ev betydande person. Och likväl väcka just i närvarande stund detta furstendöme och denne furste en fråga af sa allvarsam betydelse, att den lätt, om man ej tager sig till vara, kan tända eld i Europas alla hörn och göra en ny rispa i 1815 års fördrag, hvarken mer eller mindre! MWicnerkongressen. som mediatiserade så många små furstendömen inom det tyska förbundet, beslöt deremot att upprätthålla Lichtenstein, erkände det som en suverän och oberoende stat samt gaf det en hel röst inom förbundsdagen. Will ersättning tor dessa förmaner pålades Lichtenstein en skatt till förbundsarmcen om 99 soldater och en trumslagare. Dessa 90 man och trumslagaren spelar en väsentlig roll i ögonblickets sväfvande fråga. Furstens af Lichtenstein undersåter äro enl. sista folkräkningen 7,150, just icke lifvade af någon synnerlig respekt för auktoriteter. De ha tillochmed en stor smak för oberoende, för hvilken de utan tvifvel ha sitt grannskap till Schweiz att tacka. Artikeln omtalar derefter, att, sedan ett år törstutit, Lichtensteinarne begärde hos sin furste Johan I, att slippa betala civillista och bli befriade från kontingentens lemnande. Fursten drog in civillistan och slöt med Österrike en konvention, enligt hvilken detta skulle ställa ätven Lichtensteins förbundskontingent. 1836 besteg Xloysius I tronen. Nu sände de oförskämda Lichtensteinarne en deputation till sin nye furste, med begäran, att han skulle hålla landet skadeslöst för de representationsomkostnader, högtidliga audienser, fester, illuminationer eto, som en furstlig regering medför. Äloysius gick in på den framställda begäran, öfverenskom om skadesersättning och betalte den samvetsgrannt. Lichtensteinarne hade nu nått sitt mål: de förde en fullkomligt ideal tillvaro. De intogo en i Europa, ja, i hela verlden enstaka stående ställning, ty i st. f. att behöfva betala, för att bli regerade, fingo de tvärtom betalning derför. Men en dag blef Johan II furste af Lichtenstein. Han sade en vacker morgon till sig sjelf: Eftersom jag ej får någon civillista, ja, eftersom jag mot allt skick och brak betalar mina undersåter, måtte jag väl få lof att lefva som jag behagar. Min lilla hufvudstad tråkar ut mig; jag har tillräckligt med penningar, låtom Oss fara till Wien. Sagdt och gjordt. Johan lät åt sig bygga ett ståtligt palats i Österrikes hufvudstad och lefde här furstligt. Furstendömet fick styras af en minister i Vaduz, med hvilken han brefvexlade. Men hvad bråka ej de satans Lichtensteinarne med! De slå sina kloka hufvuden tillsammans och besluta att skicka en deputation till fursten i Wien. Och ganska riktigt, en morgon, just som fursten nyss stigit upp ur sängen, infinner sig hos honom ett dussin af hans anseddaste undersåter. Efter det behöriga bockandet och skrapandet rycker deputationen sram med sitt andragande och uttrycka sig ungefar sålunda: Vi betala ej E. Durchlauchtighet någon åivillista, tvärtom, ni betalar oss en skadeersättning. Men E. Durchl. har en stor förmögenhet och gör kgl. utgifter, hvilka förr kommo edert furstendome till gagn. Om E. Durchl. fortfar att bo i Wien, gör ni oss en ansenlig skada, och det synes oss billigt, att ni bor åtminstone de 6 månaderna af året i eder egen hufvudstad. Härtill fogade deputationen ytterligare några önskningar af politisk art. Johan II medgaf deras begäran och utfärdade dessutom en ny grundlag med en riksdag af 15 medlemmar, hvilka han lofvade att betala ur sin egen ficka. Men de 90 mannen och trumslagaren! Ja, nu kommer det fina, ty det är just från dem, som den närvarande förvecklingen härflyter. Österrike, som så länge för Lichtensteins del lemnat denna kontingent sände nyligen fursten en räkning derför. Men fursten tänkte som så, att då han efterskänkte sina undersåter civillistan och dertill hvarje år betalte dem en rund summa, kunde undersåterna nog sjelfva komma ut med att betala sin förbundskontingent. Häröfver ropa Lichtensteinarne nu ack och ve, och vilja icke betala, i det de påstå, att denna utgift tillkommer fursten allena. Fursten å sin sida har slutligen blifvit led vid att gifva efter, afsäger sig högsta makten och ger sitt furstendöme fan, i parentes sagdt, det vill säga han vill ge det åt Österrike. Men man kommersar ej med en befolkning som med en boskapshjord. Lichtensteinarne äro fast beslutna att icke bli österrikare, de vilja heldre vara schweizare. Hvem skall bilägga tvisten? Det är kongressen af 1815, s pat furstendömet. och endast IL AA om