— Ack, mamma, afbröt Lucy, i det hon höll handen för ögonen liksom villo hon utestänga en sorglig anblick, tala icke derom. Jag kunde icke uthärda att tänka annat än att pappa kom hem med blott en liten skräma. Det var en förfärlig ovisshet. Lucy, mitt kära barn, du håller mig i samma oviss het nu. Jag kan ej uthärda den; jag kan uthärda en säker olycka men ej ovisshet. Säg mig nu sanningen. Lucy tyckte, att hon nu insåg hvad hon borde göra; allt var ju bättre än ovisshet, sedan en gång fruktan blifvit väckt. — Jag skall säga mamma allt hvad jag vet, sade hon. Pappa är sämre, men jag tror icke, att han är så mycket sämre, att vi behöfva vara oroliga. Jag har ofta sett, att han haft lika stora plågor som nu innan — innan (Lucys grannlagenhet gjordt, att hon knappt visste, hur hon skulle uttrycka sig) innan ni kom hit. — Lucy, skulle din pappa bli sämre och sjukdomen bli farlig, så skall du låta mig veta det. Kom ihäg det; jag litar ;å dig. Nej, gå ej; du får icke gå, förrän du lofvat mig det. — Jag lofvar mamma det, svarade Lucy uppriktigt. Lady Oakburn drog en suck af lättnad. (Forts.)