— Vi kunna icke fråga honom i dag; han är mycket sämre. Han — — Sämre? upprepade grofvinnan bestört, under det att en sjuksköterska, som satt i rummet, nöjde fingret varnande. Lucy rodnade ängertullt: hon insåg. att hon sagt hvad hon borde förtegat. — Sköterska, ni sade mig, att earlen var bittre i morse! ropade grefvinnan. Qvinnan steg upp och sade, i det hon bemödade sig att tala så obesväradt som möjligt: — Mylady, det var inte mycken skillnad; var det någon, så var han bättre. Mylord har plågor, och det är väl derför, som lady Lucy säger, att han är värre, men gikt är alltid plågsam. Lucy, säg mig sanningen. Jag frågar dig i din fars namn. Jag inser, att han är sämre, och att man icke vill låta mig veta det. Hur mycket sämre är han? Lucy stod der bedröfvad och visste ej hvad hon skulle säga; hon var missnöjd med sig sjelf, for att hon varit oförsigtig. Fruktan skärper uppfattningen, och lady Oakburn såg barnets förlägenhet. — Barn, fortfor hon med stegrad sinnesrörelse, minns du den dagen för tre månader sen, då hästen slog af din pappa i parken, och vi fingo en otydlig underrättelse derom, så att vi icke kunde veta, om han var mycket eller litet skadad, om han lefde eller var död? Minns du den stunden? — den förfärliga ovissheten? — hur vi bådo, att snarare få veta det värsta än att längre sväfva i den? Å j j