Göteborgsposten – 22 oktober 1864, sida 1

ögnaktigaste skrift som säkerligen någonsin emnat en tryckpress), då dessa stodo i skäligen klent anseende hos den mera upplysta delen at allmänheten. Tidehvarfvet, som kommit i farten att tvifla på allt, ryckte på axlarne när siarne med förnumstiga later afgåfvo sina orakelsvar och tycktes i alla väder låtsa som det regnade. Uppstod så the old admiral, som de engelska sjömännen kalla den ännu icke 60-årige amiral Fitzroy, och lyckades medelst ett skickligt och fyndigt användande af meteorologiska och elektriska instrumenter och med tillhjelp af sina mångåriga och vidsträckta forskningar i den ännu i sin linda liggande vetenskapen Meteorologien, att uppgöra ett system, som om det icke är ofelbart, och hvar finnes väl någon absolut fullkomlighet i menskliga beräkningar, dock tills dato visat sig tillräckligt exakt för att väcka beundran och förvåning. Tack vare det nit och det intresse för samhällsnyttiga uppfinningar och företag som utmärker så många af vårt samhälles medlemmar, kommer innan kort äfven här att, i likhet med hvad fallet är i Hamburg och flera andra städer på kontinenten, uppsättas stormsignalsapparater, konstruerade efter amiral Fitzroys system. Till en början och innan ännu en sådan hunnit upprättas meddelar Handelsföreningen i stadens tidningar de anlända telegrammen. Det första dublicerandet skedde i tisdags, och oaktadt telegrammet tydligen angaf att stormen först om 2 å 3 dygn var att förvänta, började redan på onsdagen klentrogna hummeristerframkomma med sådana i deras eget tycke förmodligen ogement skämtsamma spörjsmål som: UHvar är stormen? Är det någon som har hittat en sydlig storm häremellan och Helgoland: o. s. v. Skämtarne blefvo dock på torsdagen något långa i synen, ty den dagen hade vi hvad man brukar kalla en stickande storm, hvilken på natten till fredagen hade en sådan häftighet att sömnen säkerligen flydde från mången tviflares eller tviflerskas ögonlock. Tviflerska? Ja, hvarför icke? Vi skulle säkerligen mycket misstaga oss, om vi icke trodde att damerna, åtminstone de som bära Hymens ljufliga ok, hittills ansett sig ega hemligheten af att på det omärkligaste (h. e. i sällskaper) eller otvotydigaste (under ett ofta nog obehagligt mellan fyra ögon ), allt som det faller sig, gifva vederbörande tillkänna när storm, åska eller regn är i annalkande — N. B. på den äktenskapliga horisonten.