Jean Jacques Rousseau. — XThååtre des Varidtås väntas med snaraste en ny 3 akters opera buffa af Oflenbach, kalladLenlevement dilllne. Danska Dagbladet börjar meddela en följd at pariserbret (från sin hufvudredaktör kand. Billie). I det första af dessa läses om Merimets nya opera Roland å Roncevauxj uppförd å stora Operan, följande redogörelse, som vi antaga skall intressera: Ouverturen, smakfullt utförd af stora kapellet under hr Hainets ledning, applåderades (vid 1:sta representationen) starkt. Operan följdes alltigenom med det lifligaste bifall, hvilket vid 3:dje aktens slut stegrades till on sådan storm att finalen måste sjungas da capo. Det var tydligt, att musiken slog an i hög grad, och nämnda tinale. perlan i det hela, kunde också rycka en med sig. Musiken är hvarken tysk eller italiensk eller fransk; den bryter en ny väg och tyckes snarare vara ett försök till fransk fräåmtidsmusik. Man saknar något att hålla sig till, något originelt, bestämdt i denna tonmålning, der tanken många gånger sväfvar utan ledning omkring, men hvilken dock på många ställen höjer sig till en fulländad skönhet. Texten är ovanligt god, det ligger poesi och sann känsla i de flesta verserna. Handlingen försiggår dels i Frankrike dels i Spanien under år 778. En ung föräldralös flicka, Alde, som är al sin far öfverlemnad till grefve Ganelons vård, hålles af denne inspärrad på ett slott vid Pyrencerna och tvingas af honom mot sin vilja till äktenskap: Hon ser ingen annan utväg till räddning, än att Hy med en slafvinna Saida till dennas far, emiren af Saragossa. Emellertid närmar sig Carl den store med en talrik här och många anförare, bland dem den berömde Roland, hvars hjeltesång redan ljuder från allas läppar. Han uppträder först som ensam vilsekommen riddare för de båda unga flickorna, och hans hittilla oberörda hjerta eröfras vid nen af Alde, Hon spörjer honom om konungen, ör att möjligen hos denne finna skydd, och då hon får höra att han ännu icke kommit, tror hon sig icke kunna vävda sig till någon bättre än den ridderlige Roland, som hon ännu icke känt. Under scenen kommer Ganelon in för att få äktenskapet fullbordadt; Roland förebrår honom hans skamliga uppförande, och det skall stånda en kamp på lif och död emellan dem, då erkebiskop Turpin kommer till och i konungens namn förbjuder Roland att slåss, innan salttäget är slut. Följande akt ser man Alde, som lyckats fly, i Saragossa. Alla äro i den största skräck för Carl den stores här, som rycker allt närmare och underkastat allt i sin väg. Roland anländer som härold, för att bjuda emiren underkasta sig; denne lofvar ailt, men frestad af Ganelon, som derigenom far sin enskilda hämnd tillfredsställd, beslutar man, att massakrera den fientliga armen vid Roncevaux. Alde och Roland bekänna för hvarandra sin kärlek, och den sistnämnde försjunker i mörka drömmar, derföre att hans berömda svärd skall förlora sin gamla kraft, så snart han älskar en qvinna. Han tröstas af erkebiskopen men anar intet godt. Tredje akten slutas dermed, att Roland och hans kämpar underrättas om förräderiet och i en storartad kör förbereda sig till kampen, som får ett sorgligt slut. I sista akten ser man scenen betäckt med lik och öfverallt bärande spår af den förtviflade kampen. Roland är ännu vid lif, men dödligt sårad. Han stöter i sitt horn, för att tillkalla Carl den store, som ännu icke anländt med återstoden af armcen, och dör till slut i armarne på Alde, som skyndar nedför klipporna till hans hjelp. Efter hans död ankommer Carl, och hans lik bäres af kämparne förbi denne, under afsjungandet af Rolands visa, medan Carl sorgsen utsträcker sin hand öfver sin bäste härforares jordiska qvarlefvor. — Gueymard som Roland och hans hustru som Alde gjorde isynnerhet lycka. Inom litteraturen är åtskilligt nytt att vänta. Bland annat nämnes en samling af Victor Hugos nyaste dikter, under titeln Chansons des rues et des bois. — Prosper Mcrimee lägger sista handen vid en roman; Jules Sandean likaledes, och af Mry väntas med snaraste ett verk under titeln Memoires des Autres. bEn bok i två band af Dora dilstria: Des sommes, väntas med en viss spänning af de qvinliga läsarne. Det säges, att fru markisinnan de Boissy beslutat öfverlemna åt offentligheten en del otryckta poesier at Byron. Det påstås, att deribland skola finnas tvenne sånger till Don Juan. Detta är ej osannolikt. Madame de Boissy är den forna grefvinnan Teresa Guicciola, som lord Byron lärde känna i Venedig och hvilken spelade en så betydelsefull roll i skaldens lif. Hennes förste make, en gubbe, tördrog länge det förtroliga förhållandet mellan hans fru och lorden; men till slut brast honom tålamodet, och efter de mest stormiga uppträden återvände hon till sin far, grefve Gamba. Byron älskade henne mycket och tycktes tillochmed ha beslutat fara med henne till Frankrike eller Amerika och ej mera skilja sig från henne. IIon utöfvade stort inflytande på Byrons förmyndareskap. Sålunda har i 4 s dikten The Prophecy ot Dante och flera andra dikter uppkommit på hennes föranstaltande, och efter hennes inrådan afbröt han någon tid fortsättn. at Don Juan. Det är ej något tvifvel underkastadt, att högst värdefulla stycken at den store skalden finnas i hennes ego, hvilkas offentliggörande skulle vara egnadt att väcka det största uppseende. Ofvannämnde Dagbladskorresp. säger vidare: Kejsar Napoleons helsa tyckes vara i önskligt välbefinnande. Han såg åtminstone mycket frisk ut på operan. Han liknar myoket sina porträtter, men är något ljusare, än man af dem skulle kunna tro; under dessa dagar håller han oupphörligt konselj i S:t Cloud?. Samme korresp. säger äfven: Här cirkulerar en anekdot om en bekant dame, som icke är hertiginna, men ständigt sågs i sin vagn med fyra hästar på Champs Elyses, utstyrd med hertiginneprakt. Hon befallte en dag sin kusk att köra i fvrsnråne färhi ke.