Göteborgsposten – 20 oktober 1864, sida 2

— Jag kan försäkra dig, Jane, att det kom i kofferen der mina kläder lågo. För någon tid sedan hade jag örlagt ett par spetsärmar. Jag blef ond på min kammarungfru och vände upp och ned på byrålådan, hvari jag har mina spetssaker, så att de föllo på golfvet. Då jag, plockade upp dem, för att lägga in dem igen, fann jag papperet. Ått det kommit med mina spetssaker är säkert, ty de togos straxt ur kofferten och lades i lådan. Och der måste det ha legat utan att observeras; formodligen har det krupit under papperet, som låg i botten. Det förekommer mig oförklarligt, svarade Jane. Jag vet, att jag aldrig fått biljetten, och som du säger skref Clarice aldrig till någon annan än till mig. Men hon skref aldrig på det sättet: det är mer som om on hustru skrifvit till sin man. — Jag blef förvånad öfver den ömma tonen, sade Laura. Jag tänkte, att hon på en gång blifvit ytterst kärleksfull. — Clarice är alltför förståndig för att bruka sentimentala uttryck, sade Jane. Det tycktes mystiskt alldeles som allt det andra. Vill du ge mig den pappersbiten, Laura ? — Du får gerna behålla den. Jag hoppas, att vi snart få höra af henne. Det är fasligt opassande för lady Clarice Chesney och hvarje annan så förnäm dam att förtjena sitt uppehälle som guvernant. Hon har välicke hört italas om förändringen, som inträffat. Men, för att tala som något annat, vet du, att jag såg pappa i Pembury? — Nej.