Göteborgsposten – 17 oktober 1864, sida 3

öamjuk bön. vid branden i enkefru Dahls hus i Masthugget natten mellan den 14 15 Sept. förlorade en ordentlig och sparsam arbetarefamilj allt hvad de egde, frukten af flere års arbete och omtanka, och hunno blott med knapp nöd rädda sig och sina trenne minderåriga barn. Utan tak öfver hufvudet och i saknad af det nödvändigaste sökte de skydd hos barmhertiga menniskor samt något att skyla sig och dem med. Att råga måttet af deras olyckliga belägenhet måste den stackars modren ett par dagar derefter föras till sjukhuset, der hon förlöstes med en dotter. Urståndsatt att bidraga till de sinas vård och uppehälle skulle man ej förundra sig om den arma modren förtviflade, men en fast tro Guds kärlek gaf henne kraft att bära sina svåra pröfningar. Nyss hemkommen från sjuksängen gör nöden sig alltför kännbar i det tomma hemmet. Hon, som förut genom sitt trägna arbete kunnat tillfredsställa deras små behofver, kan nu ej gifva dem det nödvändigaste, hon kan blott gifva dem sina tårar. Till Eder J ömma och lyckliga mödrar vänder sig denna betryckta familj, J kunnen bäst göra Eder begrepp om allt hvad de sakna, och J skolen i känslan af Eder egen lycka skynda, att såsom ett tackoffer till Gud räcka de olyckliga en hjelpsam hand. Den nödställda familjen, hvars namn är Christoffersson, är boende i snickare Petterssons hus näst det sista på venster hand vid Husargatan midtemot Kolerakyrkogården. De gåfvor som välvilligt lemnas emottagas äfven i Leufvenmark Wiens vinkällare vid Kungstorget och skola sedan i tidningen redovisas. Moder! vill ditt barn du lära Känna nöje utan flärd! Låt dess späda händer bära, Till den armes sorgsna härd, Någon liten ringa gåfva Till de små som sakna allt! Ingen säng hvari de sofva, Golfvet det är hårdt och kallt. Dröj ei du som lyckligt eger Makt, att göra nästan godt! Ej den gode öfverväger, Nej, han har Guds vink förstått, Att sin skärf åt nöden gifva, Tröst åt sorgens qvalda bröst, Och på nytt dess krafter lifva Med att skänka hopp och tröst.