militärbudgeten. Det svar, som härmed atgitves på konventionen at d. 15 sept, är visserligen godt och klokt, om äv en bekant sats gäller om armereduktionen: Si vis bellum, para pacem. Det är dessutom visst atv man här häller sig beredd på allvarliga saker. Att Österrike atväpnar, är emellertid en omständighet, som visar, i hvilken brydsam ställning detta rike befinner sig, och huru pre kär dess sinansielaeställning måste vara. Ty au Italiens ställning hotar detsamma, är obestridigt, det kan således icke vilja afväpna men tvingas at högre och mera bjudande skäl: penningbrist. Redan ar 1859 var Osterrike vid det hotande utbrottet at ett krig icke i stånd att upptagå ett lån. Ått Österrike då dåraktigt angrep Italien, kan ursäktas af den fullständiga tomhateh i statskassan. Det hade ej medel att hålla sin stora armå slagfärdig under förhandlingarne på en kongress, och trodde sig derföre böra gå löst på. Till hvilka töga hederliga medel för att tå penningar, hv v. Bruch finansministern, måste under kriget taga sin tillflykt, är väl bekant. Den ofantliga finansiela förlägenheten efter kriget dref regeringen till att vända sig till tolket om penningar. Men uu närma sig för Osterrike tider, då nöden klappar på dörren och all sken tillvaro måste ha ett slut. Folkets skatteförmåga kan icke uppdrifvas högre, ej ens i ut landet kan finansministern uppdritva några penningar, och deraf är begripligt, att det oaktadt de hotande faror, inför hvilka en stat annars brukar rusta, afväpnar. Det är dock icke fråga om någon fullständig afväpning. Österrike har i och omkring Venetien hopat inemot 140,000 man, en liten minskning gör det ännu icke försvarslöst. I Frankrike talas alltjomt mycket om konventionen. Det alltmera i aktmin sti gande bladet Opinion nationale er, att konventionen icke skall leda till kk . yttrande sig sålunda: Det verldsliga påfvedömet öfverlemnas åt sina egna hjelpmedel och folket uppmanas att inom kort i den eviga staden återtaga de suveränitetsrättighester, på hvilka det först plundrades af cesarerna och svedan af påfvarne. Habsburg och Hohenzollern, Gottorp och Bourboner misstaga sig ingalunda om följderna. Men afundsjuka och ocnighet söndra suveräsnerna med Guds nåde, alstra för dem speciela och sdivergerande intressen och resa en oöfverstiglig barrier mellan dem och hofvet i Rom. Demokratien skall begagna sig af söndringarne inom fiendens läger. I La Presse uttalar sig öfver frågan den förfarne politikern Emile de Girardin och seger: Ett af tvenne är fallet: antingen har kejsar Napoleon III beslutat, att ei mera riskera någonting i den råa styrkans och slumpens lyckospel, eller ock rufvar han, seende att han endast genom kanonkulor kan öppna dörrarne till kongressen af d.5 nov. 1863, öfver något beslut och kombinerar medlen. I första I fallet skall han utan gensägelse tillåta Italien afvåpna, i det andra skall han förhindra det från att göra så. Om han förhindrar det, skall Osterrike år 1865 drifvas ut från Verona och Mantua, från Venetien af de åter förenade franska och italienska armerna, hvilka spa sina baner bära inskriften från 1859: Från Alperna till Adriatiska Hafvet.s Hela den tid, som skall användas på att debattera frågan om hufvudstadens förflyttning från Turin till Florens eller annorstädes, för att komma till Roms utrymmande af Frankrike, är lika mycket spilld dyrbar tid. Vi tycka ej om revolutionära formler; vi säga icke Italiens afväpning eller döden. men vi säga ÄItaliens afväpning eller kriget. Bredvid betraktelser af denna omfattning, säger Times pariserkorrespondent, och hvilka tyckas med hvarje dag bli mera spridda i Paris, förlorar diskussionen om hvad som skall inträffa, då franska armåen lemnar Rom och ställer påfven i tåte-å-tate med sina undersåter, mycket af sitt intresse. Om Frankrike ej tänker utrymma Rom, förrän det dritvit eller försökt att drifva österrikarne ur Venetien, bli våra tankar ovilkorligen absorberade i förutsättningen af ett stort krig, troligen bestämdt att töre dess afslutande i sin hvirfvel indraga alla Europas stater, kansko bestämdt att bringa på fall en makt, som f.n. är den främsta på denna kontinent. Om kejsar Napoleon verkligen vill utföra sin ursprungliga plan i afseende på Italien och göra allt hvad han lofvat Cavour samt förstora Frankrike med allt det som några tro att Cavour lofvat honom, då kunna vi vara säkra på, att hav skall ntveckla sin vanliga skicklighet och försigtighet i att utstaka sin väg och mogna sina planer. Det är möjligt, att de stora planer, som tillskrifvas honom, endast finnas i deras inbillning som tala om dem, men man torde erinra sig, att långt etter det 1859 års krig samt Savoyens och Nizzas ufträdande beslntats. intetdera troddes at en stor del at allmänheten?. I Paris utkommer un en illustrerad upplaga at Victor Hugos roman le Misörables. År de båda först utkomna häftena gick hela upplagan om 33.000 ex. genast nt första dasen, och ytterligare 15,000 hade regvirerats. E andra litterära produkter, som ligga under i pressen, må nånmas: La Rcvolution al Edgar Quinet, Låcole af Jules Simon, Bretf om England af Lonis Blanc och La tfemme al Eugene Pelletan. Det sista verket är första bandet af en trilogi Modren. Fadren och r n