Göteborgsposten – 17 oktober 1864, sida 1

afbrytande sig plötsligt. Säg icke ett ord af hvad jag sagt, så är mamma snäll. Mr Sephan Grey kom in. Hans ansigte, som vanligen uttryc glädje, var betäckt af ett dystert moln. Han satte sig i en ländstol midtemot sin hustrus soffa. Han tycktes vara bedröfvad och utledsen. Är du trött, Stephen? frågade hon. — Uttröttad, svarade han, trött af alltsammans. vi nödgas flytta. Flutta? upprepade hon, i det Frederick vände sig om från fönstret, hvarvid han stod och såg på sin far. — Vi måste Hätta härifrån, Mary, sade han, till något ställe. der sqvallret ej påstår att Stephen Grey lemnat ut gift i stället för oskadliga medikamenter. Det blir värre med hvar dag, och Johns lynne lider deraf. Det är icke att undra på, ty hau arbetar som en häst. Just nu kom han hem trött och öfveransträngd och fann tre bud väntande på honom veh färdiga all gräla om hvem som först skulle tala med honom. Jag kan verkligen icke gå, sade han, jag har varit hos patienter sju timmar å rad och orkar ingenting. Mr Stephen skall kommar. Nej, ingen ville ha mr Stephen; de hade fått i uppdrag att hämta mr John celler ingen. John gick, ehuru han var uttröttad, men detta kan icke räcka länge. — Nej, det förstås, sade mrs Stephen Grey. Hvad det är besynnerligt! Hur kan folk vara så fördomsfulla, när de borde kunna inse att de misstaga sig? (Farte Y