Göteborgsposten – 15 oktober 1864, sida 1

AA p! — kLlockan var mellan 6 och 7 och flertalet at vär stads innevånare sprutto helt säkert upp ir den ljufliga morgonslummern. Mera än en, callad af pligt eller böjelse, kastade vid de iggande ljuden nattmössan i väggen, sig sjelf sina rinexpressibles och for i slygande flang ut genom dörren för att kunna vara den förste på brandstället. Andra åter vände sig säkert om i sina resp. pauluner och slumrade än en qvart eller så i godan ro på sitt öra, och den som detta gjorde betedde sig vid detta tilltälle på ett sörundransvärdt klokt och förståndigt sätt, ty de arma stackarne som lemnat -bäddens ljufva iden för att ila till sina medmenniskors bistånd blefvo samt och synnerligen lurade på konsekten, ithy att de icke engång fingo se röken af någon eldsvåda. Från Masthugget tågade sprutorna till staden i den säkra tron att det åtminstone denna gång icke var hos dem som någon tuttat på-, och från staden ilade med vanlig raskhet sprutorna den välkända vägen förbi Surbrunn utåt den öfliga valplatsen för dessa pyrotekniska experimenter. Hunna ett stycke på väg möttes de dock at den underrättelsen att i hela Masthugget ioke fanns någon annan eld att skåda än de fredliga lågor som uppstego från hemmets trefna härd, hvarest morgonfriska köksor makade bränderna under Jjufligt doftande kassepannor. För resten måtte man väl höra att det är i stan!, hette det vidare -det klä tar ju 3 slag, var god och lyss barar. Hvaba? Nu klämtar det inte alls! Slutligen flek man dock ljus i saken och det vardt hvarjom och enom veterligt att Gustatvas i tornets djup fördolde väktare denna gång sett tecken i solen eller med andra ord tagit den ur österns purpurbad uppstigande Aurora, som i ett anfall at ovanlig kyskhet insvept sig i en genomskinlig drägt af lätta men täta morgondimmor, tagit denna tjusande Gudinna för en förkunnerska at det allttörhärjande elementet. Hvad var att göra? Man måste trösta sig öfver förtreten att så tidigt på morgonen ha varit i dimman med den gamla vishetsregeln att Åmorgonstund har guld i mund! Stadsfullmäktige ha under veckan börjat behandlingen at den för mången så vigtiga löneregleringsfrågan och vid denna sammankomst kunde man åtminstone, al ganska naturliga skal, på läktaren skönja flera upplagor at den nu nära uog till en dunkel tradition blifne Stadens innevånaren. Diskussionen har också onekligen varit karakteristisk nog, oaktadt naturligtvis meningarne varit delade om hållbarheteten af åtskilliga derunder framställda principer. En komisk episod var den då en talare föreslog att stadens accoucheuser skulle borttagas från Magistratens aflöningsstat och placeras på Sundhetsnämnden, en propos hvilken dock icke lyckades vinna gehör, hvadan sålunda dessa stadens betjente tortfarande inneha sin situation i aflöningsstaten framför både Dispachören, Translator Publicus och begge Öfverskultarne. Oscar Ahnfelt, den evangeliske trubaduren, som han sjelt kallar sig, har på genomresa ett par aftnar under veckans lopp samlat ett icke obetydligt antal åhörare eller rättare åhörarinnor till Bloms stora sal, denna lokal som begagnas till så många och så himmelsvidt åtskilda sörehafvanden. Efter afsjungande af psalmer höll hr A. en utläggning af ett kapitel i Mathei Evangelium, dervid han hufvudsakligen lade an på att tala till sina åhörares känsla. Ett sällsamt vidrigt intryck gjorde det att mellan pauserna i den andliga sången deruppe höra de genomträngande tonerna nerifrån, hvarest man med full hals stämde upp Der kommer den igjen, den söde Vagtparade eller någon annan lika harmonie