Göteborgsposten – 14 oktober 1864, sida 2

Storfurst Nicolaus har afrest från Danmare. MN fran ttlondet Stämningen i Österrike börjar bli så bedröflig, att den tillochmed redan är föremål för utläggningar i sjelfva wienertidningarne. steleutsche Post: skritver sålunda d. 7 dis: Det är sorgligt att nödgas uttala det; men det är sanning, att genom befolkningen går en känsla, mera obehaglig än vi på länge känt. IIvartill gagnar att förtiga denna iakttagelse? Den uppenbarar sig tydligt. Det förtroende till sig sjelft, som man hyste i den de! af monarkien, der man med glädje upptog författningen, der man full at stolt mod hoppades och väntade af statens nya styresmän ett stadigt framåtskridande i afhjelpandet al de gamla olämporna. börjar sjunka och försvinna. Det är ej på dessa statsmäns ärlighet och ärelystnad man tviflar; det är tron på att de äro situationen vuxna, som börjar alltmera försvinna. I en stat, hvars bästa krafter förnötas på den yttre politikens prekära ställning, som i dag måste frukta för grannen till höger och i morgon för grannen till venster, är framför allt den tilliten nödig, att dessa angenheter äro i fasta händer, att en klar konseqvent ande herrskar i deras behandling. Så snart detta förtroende vacklar, framträda bekymren för rikets närmaste framtid synbarligen i alla rikets förhållanden, de förlama industriens företagsamhetsanda, försvaga den allmänna krediten. skrämma bort kapitalerna från den inländska marknaden, handelsförbindelserna börja slappas, ingen vill inlåta sig på en spekulation för längre tid; pessimisterna, sådana sins i hvarje stat och i Osterrike uppställa de genom tionaliteternas ömsesidiga kamp en stark och infly(serik kontingent, höja allt starkare sin röst och kräcka med sina spådomar de svagare karaktererna. Det börjar åter bli epidemiskt att se allting i svart. -och det har likväl ännu icke timat något, som ttvisar dessa mörka aningar. Ställningen i det inre ej annorlunda, än den var för tolf eller aderton manader sedan; utåt har ingen fiende vågat resa sig till positivt angrepp på rikets gränser. Men att denna tid — med eventuelt undantag af Siebenbärgen — icke i det inre af landet fört oss något väsentligt steg framåt i organisationen al statens enhet, att det med asscende på vårt inflytande utåt framträder sådana senomener som den preussiska politikens seger i alla de mellanstater, som hittills stodo trofasta vid Osterrikes sida och efter en treårig kamp med flygande fanor gingo öfver till preussiska lägret och undertecknade den tullkonvention, som uteslöt Österrike; den jukttagelsen, att alla stormakter, i trots af Kissingen och Carlsbad, genom allehanda demonstrationer underhålla och idka sin vänskapliga ställning till Frankrike och förbehålla sig fria händer till kombinationer och allianser, utan att Osterrike är säkert om, huru dessa skola i ett farligt ögonblick utveckla sig; den iakttagelsen, att preussiske ministerpresidenten, hvilken vid sitt tillträde till embetet uppställde ett mot Osterrike så fientligt program, nu i dag utgör förnämsta stödet för vår enda Callians, medan denne vår förtroendeman just i denna stund, då en vigtig yttre fara blåser upp, anser det lämpligt att fara till Paris och der emottaga komplimenter för sin trohet mo t fördrag, genom hvilken han räddat tullkonventionen med Frankrike mot Österrikes treåriga angrepp, och mottaga lyckönskningar för att Bayern, Wärtemberg etc. nu anslutit sig till Preussen och genom hr v. Bismarcks ständaktighet vuunits för den franska handelns intressen; den iakttagelsen att, under det arne jemnas mellan Preussen och Frankrike, ett större svalg börjar öppna sig mellan Österrike oeh Frankrike, hvilket preussiska politiken från sina intressens ståndpunkt alldeles icke har något skäl att ifylla; — slutligen den öfvertygelsen, att den nya fransk-italienska konventionen döljer krig eller fred i sina veck, alltsom den behandlas skickligt eller oskickligt, vänligt eller ovänligt, fördomsfritt eller i den traditionella legitimitetens anda: — Allt detta lägger sig som ett hopklämmande jernband kring många goda patrioters bröst, för hvilka rikets upprätthållande star högre än upprätthållandet af de personer, i hvilkas händer dess styrelse s. n. ligger. Den som skulle tro, att det vi här nedskrifva icke enkelt och sanningsenligt betecknar den allmänna stämningen, han behö ver endast lägga sitt öra till och lyssna efter hvad gom säges inom befolkningen. Opartitka stämmor la sa honom, om vi ölverdrifva, eller om vår framställning icke snarare kan berömma sig af att vara hofsam. -Kölnische Zeitung upprepar dagligen, att Osterrike endast kan frälsa sig från de största faror genom att afstå från det venetianska området. I sitt nummer för d. 10:de d:s forsvarar sig bladet mot de reaktionära tyska tidningarne, hvilka påstå, att Venedigs lösryckande från Österrike måste konseqvent leda derhän, att Tyskland förlorar sina besittningar på venstra Rhenstranden. -Venetiens uppgifvande?, anmärker bladet bl. a. uskall icke skapa ett precedenssall, på hvilket fransmännen kunna åberopa sig, om de vilja eröfra Rhen, utan tvärtom stärka nationalitetsprincipen, hvilken aldra bäst skyddar den venstra tyska Rhenstranden mot all fransk eröfringslusta. Om man från österrikisk sida vill bevisa, att Mincio, en flod som flyter midti Italien, är Tysklands naturliga gräns, så skapar man ju derigenom just ett precedensfall, på hvilket fransmännen kunna åberopa sig, då deras gamla passioner vakna hos dem, och de förklara Rhen för Frankrikes naturliga gräns. Från en annan synpunkt betraktadt, kunna de reaktionära tidningarne i Tyskland likväl ha rätt, då de sätta venetianska området och är —— —w-—----X a nmnwamazm—m nn onnauont—-—-—-—-——-— SS OO OK sx-5NHts6Mt VVLHt mn mm oo oh —— — — ——q— —— ——