Göteborgsposten – 13 oktober 1864, sida 1

— — —— —— —— sträfvan nu uteslutande går ut på, att så fort som möjligt så den sorgligt ryktbara depeschen N:o 100 utplånad ur allmänhetens minne. Åtskilliga ganska i ögonen fallande tecken häntyda derpå, att konungen sedan någon tid tillbaka så litet som möjligt syselsätter sig med regeringsärendenas närmare behandling och föredrager att använda sin tid till målning, jagtresor och andra förströelser. Man berättar tillochmed att då personer infinna sig, efter gammal sed, för att med konungen samtala i allmänna angelägenheter, så afhör H. M:t dem med mycken uppmärksamhet, men svarar slutligen småskrattande: Ja — du kan nog ha rätt, men för att få rätt, torde bäst vara att du vänder dig till mina medregenter. — — — Med hvarje dag blir det alltmera påtagligt att den nuvarande jernvägsstyrelsen alldeles icke är sin ansvarsfulla befattning vuxen. Åtgärderna å nämnde styrelses sida i afseende på sammanbindningsbanan genom hufvudstaden äro derpå ett slående bevis. Man kan ogilla att denna bana beslutats, man kan anse beslutet för tidigt sattadt o. s. v., men då frågan genom ständernas beslut är definitivt afgjord, och då medel anvisats till arbetets utförande, är det ostridigt att detta arbete bör uttöras med all den kraft och omtanka som hittills varit antagen. Arbetet är visserligen börjadt; men ännu i denna stund har jernvägsstyrelsen icke vidtagit någon åtgärd för exproprieringen af den mark, enskilda personer tillhörig, hvaröfver banan skall dragas. Redan i somras blefvo nämnde personer antydda att från d. 1 Oktober icke uthyra de lägenheter som ligga i den utstakade banriktningen. De ha äfven ställt sig denna antydan till efterrättelse. Men sedan dess har jernvägsstyrelsen icke vidtagit någon åtgärd för att å statens vägnar lagligen förvärfva den i besittning tagna marken, och de äro således i mistning äfven at den inkomst som dessa lägenheter skolat iemna, om de till enskilda personer varit uthyrda. Styrelsen har icke ens ingått i underhandling med tomtoch husegarne om den erforderliga markens afstående. Nu har en af dem, för att göra slag i saken, genom Notarius Publicus uppmanat styrelsen, att ställa sig Expropriationslagen till efterrättelse — en åtgärd som är fullt behörig, men tillika en skandal. Allt antyder att styrelsen helt och hållet tappat hufvudet. Man berättar, så otroligt det än kan förefalla, att styrelsen på egen hand nedsatt en komite, som skall värdera den erforderliga marken, och att dess utlåtande skall föreläggas den blifvande expropriationsnämnden såsom vägledning. Men denna komitetillsättning är på en gång olaglig och ogrannlaga; det förra emedan ingen författning och ingen autorisation dertill berättigar styrelsen, och det senare emedan det innebär en missaktning mot de edsvurna värderingsmännen. I nämnde komite är en byggmästare vid namn Alm insatt; men med honom eger det kuriösa förhållandet rum att han sjelf nyligen till staden för ganska högt priser afyttrat åtskilliga tomter. Han törsättes nu i den obehagliga ställningen, att taga de pris som han sjelf hetingat till utgångspunkt för värdebestämmelserna å den mark som staten skall förvärfva sig, eller ock, om han åsätter lägre värde på denna mark, medgifva att han oskäligt beskattat staden. Det kan icke dröja länge förrän öfverste Beijer, som onekligen är en skicklig jernvägsingeniör, men alls icke organisatör, lemnar chefsplatsen i jernvägsstyrelsen. Skall det lyckas att förmå friherre Ericson att återtaga chefskapet? Det är frågan. Öch dernäst, på hvilka vilkor?