vestra och Östra Hisings härads:ätt. 1864 års lagtima hösteting började efter föregånsen Gudstjenst d. 20 Sept. kl. 10 f. m. på tingsstället Bärby. Rättegångsdagarne voro fyra och förekommo lervid, bland andra, följande mål: Emellan pigan Anna Lovisa Andersson samt mjölnaren Wittisch och hans hustru, alla från Lindholmen. Fyra vittnen voro inkallade, af hvilka de två hade rarit åsyna vittne till den ena af sammaundrabbningarne emellan pigan och frun samt derom lemnade en så fullständig berättelse, att åklagaren fann anledning att yrka häktning å pigan för det hon burit hand å sin matmoder. Både pigan och frun förnekade med den oskyldigaste uppsyn allt våld. Häradsratten fann icke skäl att inmana Anna Lovisa Andersson i häkte, men lofvade att vid tingets slut gifva utslag i målet. — I det förut refererade målet angående båtsmannen Mos hustru och barn, tilltalade för tjufnadsbrott, hördes ett par vittnen, hvilka dock icke hade något af synnerlig vigt att berätta, hvarefter åklagaren yrkade att barnen måtte blifva dömda till aga af fadren, och modren fällas för döljande af tjusgods. Rätten meddelar utslag vid tingets slut. Drängen Johannes Andersson i Tufve Sörgården hade af allmänna åklagaren blifvit inkallad att stå till ansvar för det han å särskilda tider slagit tre särskilda personer, hvaribland en ung flicka. Slagskämpen och de förfördelade voro alla tillstädes. Af vittnenas och målsägarnes berättelser kunde man inhemta, att Andersson och en hans kamrat, Elias Olsson, som var instämd såsom vittne, men tillfölje af vissa obehagliga upplysningar under ransakningens lopp blef tilltalad för delaktighet i en del af slagsmålen, under Juni månad en Måndags afton sammanträffat på Qvillebäcksfärjan med några andra drängar. På färjan grälades något och Johannes Andersson fann sig deraf föranlåten att spotta en af de andra drängarne i ansigtet. Emellertid kom hela sällskapet i land. Elias Olsson, som var särdeles munter, frågade